Det nya förslaget till läroplan för grundskolans undervisning i historia är ett frontalangrepp på det svenska kunskapssamhället. Det går inte att uttrycka sig barmhärtigare. Genom att brutalt eliminera elevers möjligheter att tillägna sig de mest grundläggande insikterna i antikens och medeltidens historia urholkas basen för kommande generationers förmåga att orientera sig i tid och rum. Nutidsmänniskans förutsättningar att tillvarata den reservoar av mänskliga erfarenheter som utgörs av historien försvinner.
Personerna bakom läroplanen har låtit sina egna modernhistoriska preferenser bli normerande. Bakom detta står det faktum att antalet timmar en historielärare har till förfogande är lågt. Men det hör inte hit. Alla som ägnar sig åt undervisning, från grundskola till universitetsnivå, brottas med dilemman som frambesvärjs av tidsbrist. Problemet hanteras dagligen genom god planering och pedagogiska knep, förvärvade genom erfarenhet på fältet. Att framhålla tidsbrist som argument för att antiken och medeltiden bör försvinna från schemat visar snarare på en verklighetsfrämmande grundinställning till undervisning och en fördomsfull attityd till äldre historia än på ett realistiskt förhållningssätt till vardagen på skolorna.
När jag tar del av vad folket bakom läroplanerna, män som Per Eliasson, anför som skäl - till exempel i Vetenskapsradion i P1 - drabbas jag av misstanken att dessa personer själva saknar de kunskaper i äldre historia som förr betraktades som självklara element i allmänbildningen. Förmodligen är de, i detta historielöshetens tidevarv, inte ensamma om bristen. Det kan därför vara på sin plats med en hastig rekapitulation.
Antikens medelhavskulturer, inte bara den grekisk-romerska utan i lika hög grad den främreorientaliska, utgör vaggan för hela den moderna västerländska civilisationen och för alla övriga kulturer vars historiska erfarenheter har färgats av judendom, kristendom och islam. Här föddes och utvecklades de religioner, filosofier, politiska idéer - allt från diktatur till demokrati - och ekonomiska system som bär upp hela det nuvarande samhället i Västerlandet, Mellanöstern och Nordafrika. Kunskapen om dessa gemensamma rötter, och insikterna i hur de har utvecklats parallellt - ibland i konflikt, ibland i fruktbar vänskap - in i nutiden, är det bästa motgift jag kan tänka mig mot samtidsfixerad främlingsfientlighet.
Medeltidens och den tidigmoderna erans politiska, ekonomiska och sociala historia är minst lika väsentlig att studera, förutsatt att vi verkligen har pretentioner på att förstå nutidens samhälle. En medborgare i Sverige bör känna till hur och när riket växte fram, varför vi har kungar och drottningar, varför kulturlandskapet präglas av sockenkyrkor, varför nationsgränserna ser ut som de gör, och så vidare. Att servera allt detta som ett fait accompli till elever vars undervisning i historia begränsas till redogörelser för industrialiseringen, imperialismen och 1900-talet, samt till flummiga och relativistiska diskussioner om historiebruk, är lika vansinnigt som att ersätta undervisningen i matematik, teknik och biologi med ett par telefonnummer till supporttjänster och ägna resten av timmarna till att diskutera den övergripande synen på siffror, maskiner, människor och djur.
Det finns ännu tid att sätta ned foten för dumheterna och riva upp förslaget. Men om det går igenom, vilket Gud förbjude, får vi sätta vårt hopp till den civila olydnaden hos landets alla historielärare.
