Därmed missar han tyvärr den större, politiska dimensionen.
Jag var själv en av de första öppet homosexuella riksdagskandidaterna, för Centerpartiet, 1991. Nu när Pride dragit i gång minns jag den lesbiska amerikanska författaren Tammy Bruces ord: "När de ledande gayaktivisterna säger sig vilja konfrontera homofobiker, behöver de bara titta i spegeln".
Tammy Bruce menar att gayrörelsen blivit en del av den vänster som vill se människor som offer. Att offerstämpla sig själv har stora fördelar. Man slipper ta eget ansvar och kan skylla sin situation på andra. Man blir immun mot kritik.
Men bakom all retorik om att försvara svaga människors fri- och rättigheter, innebär gayrörelsens självpåtagna offerroll att människor inte får chansen att ta sig ur sin misär. I stället för bearbetning och hårt arbete eftersträvas en glamorös och självförhärligande tillvaro utan personligt ansvarstagande.

Resultatet blir moralisk relativism som suddar ut värden om rätt och fel.
Alan Downs kritiserar i "The Velvet Rage" denna narcissistiska hedonism från sitt perspektiv som terapeut. Tammy Bruce vänder sig emot den på ett politiskt plan.
Problemet är inte att människor har kul och släpper loss - utan att man genom denna livsstil tror sig kunna slippa eget ansvar för sin situation. Man vill helt enkelt inte repa sig. "När din position som offer är vägen till makt och inflytande blir egenmakt din fiende, och arbete med personlig rehabilitering blir kontraproduktivt, till och med farligt för din identitet", säger Tammy Bruce.

Vid ett riksdagsseminarium med RFSU om hiv före sommaren fick jag intrycket av att en del deltagare sökte efter möjligheter att känna sig kränkta. När socialutskottets ordförande Kenneth Johansson (C) sa att man egent­ligen borde ha en nollvision om hivsmitta, reagerade en kvinna indignerat med att säga "Hur kan man säga så?! Vi talar faktiskt om människor!" - varpå Johansson replikerade "Men vi kan väl vara överens om att det vore bra om färre blir infekterade?".
Fler liknande ordväxlingar utspelade sig under seminariet. Jag tar upp detta eftersom det tydliggör ett större problem: När människor intar en lättkränkt attityd är det svårt att föra en öppen diskussion. Alla måste gå på tå för att inte väcka indignation. Resultatet blir att samtalet tystnar - till skada för dem av oss som vill uppnå ökad förståelse och kunskap kring ibland känsliga aspekter.

Gayrörelsen har gjort stora framsteg i Sverige. Efter Amsterdam är Stockholm den mest gayvänliga staden i världen, och Prides genomslag och popularitet har utan tvekan bidragit till detta. Desto större anledning att våga prata om gaykulturens negativa sidor.
För bakom den glättiga Pridefasaden döljer sig en destruktiv och normlös hållning - en spegling av en kultur där man, snarare än att själva ta tag i olika vardagsproblem som människor i alla tider tvingats brottas med, nu i allt större utsträckning skyller på andra.
Självklart kan det innebära svårigheter att tillhöra en minoritet som man själv inte valt. Men att skuldbelägga omgivningen och för sig själv ständigt försöka bevisa sin utstötthet genom provokation, leder inte framåt.
Att känna stolthet, "pride", bygger faktiskt mer på egna prestationer än på rättigheter. Prideveckan borde fokusera mindre på hedonistiskt festande - och mer på det ansvar vi alla har för oss själva och vår gemenskap.

DICK ERIXON
Dick Erixon är debattör och författare med ett förflutet inom Centerpartiet och tankesmedjan Timbro. Han bloggar på erixon.com