Debatt eller inte mot sverigedemokraterna är inte frågan, det är att göra det alldeles för enkelt för de partier som gjort en helomvändning den senaste tiden. Det saknas en långsiktig strategi för hur de etablerade partierna ska hantera sverigedemokraterna, det är ett långt större problem än partierna verkar förstå.
Så stod de där, Mona Sahlin och Jimmie Åkesson i TV4. Hon blev den andra partiledaren att ta debatten mot sverigedemokraterna.
Låt oss till att börja avliva myten om att debatten inte tagits med sverigedemokraterna. Sedan partiet tog sina första stapplande steg har debatten förts i fullmäktigesalar i hela vårt land, bara för att inte riksmedier finns där så betyder det inte att debatten inte funnits. Medialt har debatten funnits på den nivån som sverigedemokraterna funnits, lokalt och regionalt.
För en liberal är debatt inte bara en självklarhet, faktiskt snarare en nödvändighet. Friheten för den enskilde utvecklas bäst genom att stöta sig med de mest djävulska idéerna och vidrigaste av ideologier.
John Stuart Mill, den moderna liberalismens fader, var en stor beundrare av antikens store talare Cicero. Inför en rättegång studerade han motståndarens argument med större intresse än sina egna, allt för att vara säker på att kunna argumentera för sin sak. Flera av de som debatterat med sverigedemokraterna borde ställa sig frågan om de verkligen läst på motståndarens politik, deras ideologiska grundvalar och varför de tänker som de gör.
 Här ligger också min kritik mot de som ställt sig i tv mot sverigedemokraterna. Debattmässigt har det tack och lov hänt en hel del de senaste fem åren, men det fanns många luckor i går gällande kunskapen om Jimmie Åkesson.

Detta borde Sahlin ha vetat om inför debatten.
1. Jimmie Åkesson opponerade sig aldrig under de åren då rasismen var glasklar inom partiet. Han har tillhört toppen av partiet i mer än tio års tid, ändå svär han sig fri från tiden då nazistkopplingarna stod som spön i backen.
2. Jimmie Åkesson var högst delaktig i att ta emot pengar från en belgisk antisemit inför Europaparlamentsvalet 2004. Åkesson betecknade honom själv som rasist, pengarna var han dock inte emot att partiet skulle ta emot.
3. Jimmie Åkesson har börjat få en vana för att ljuga i direktsända debatter. Han gjorde det vid flera tillfällen när han mötte Lars Leijonborg i Sveriges Television. Senast i debatten med folkpartiets Erik Ullenhag i programmet ”Adaktusson” på TV8 ljög han medvetet, när han förnekade att det franska fascistpartiet Front National bekostade partiets valmaterial 1998.
4. Jimmie Åkesson lät för mindre än tio år sedan nästan som en stalinist när han propagerade för partiets politik. Det blir inte fullt så klädsamt att då säga att det låter som klassisk högerpolitik i dag. Sverigedemokraterna är ett populistiskt och främlingsfientligt parti.
5. Jimmie Åkesson satt i många år i en partistyrelse som faktiskt ville kasta ut alla invandrare som kommit hit senare än 1970.
 Inte sällan tar Expo emot samtal från politiker som vill ha exempel på sverigedemokraternas rasism. ”Läs på”, vill man skrika i telefonen för ibland känns det inte alltid som att de tar debatten för att på allvar ta striden mot rasismen – utan för att vinna kortsiktiga vinster gentemot väljare. Här ligger också problematiken, de etablerade partierna verkar inte ha några långsiktiga strategier för att mota högerpopulism och rasism.

 Socialdemokraterna säger nu att det är dags att ta strid mot Sverigedemokraterna, det är inte första gången. Med Lars Stjernkvist som partisekreterare upprättades en plan för hur partiet skulle förbereda sina medlemmar och aktivister för att möta sverigedemokraterna. Anledningen var enkel, sverigedemokraterna stal primärt väljare från socialdemokraterna.
 Inför valet i höstas skiftade partiet fokus. Med Marita Ulvskog som partisekreterare blev kampen mot feministiskt initiativ viktigare. På socialdemokraternas partihögkvarter skars resurserna till antirasism ner till ett minimum, därför är det svårt att ta socialdemokraterna på allvar när de säger att kampen mot rasism nu ska tas.
 Sverigedemokraterna tycks följa sin storebror i Front National. Vinn först arbetarväljarna, sätt sedan siktet på de borgerliga. Det är därför vi nu ser båda sidor ta debatten mot sverigedemokraterna, de hotar den politiska makten.
 Alla partierna har sagt att de inte tänker göra sig beroende av sverigedemokraterna om de tar steget in i riksdagen. Sympatierna var stora när förre folkpartiledaren Bengt Westerberg reste sig från soffan och vägrade dela den med ny demokrati. Inte lika glädjande var kohandeln som följde efter valet 1991. Liberalen i mig ropar och hoppas att partierna denna gång tar den långsikta striden och vägrar göra sig beroende av ett rasistiskt parti.

RICHARD SLÄTT
Richard Slätt är huvudförfattare till boken ”Sverigedemokraterna från insidan” (2004). Han har varit chefredaktör för antirasistiska tidskriften Expo, redaktör för TV8:s ”Studio Virtanen” och TV3:s ”Insider”, och har sommarvikarierat som ledarskribent på Expressen.
Slätt anser att man ska bry sig om partier som sverigedemokraterna när de är små, och skaffa sig kunskap för annars förstår man inte hur man ska bemöta
dem när de växer sig större.