Joakim Bergman som liten pojke, tillsammans med sin mormor. Foto: Privat
Joakim Bergman som liten pojke, tillsammans med sin mormor.  Foto: Privat
Joakim Bergman. Foto: Privat

Joakim Bergman.

 Foto: Privat

Det enda mormor vill ha är en boendeplats

Publicerad

Mormor vill inte bo själv. Hon har inte velat det på flera år. Hon har ansökt om äldreboende om och om igen men fått lika många avslag. Hon anses nämligen vara allt för frisk, skriver Joakim Bergman.

I verkligheten skulle ingen sakna hundraåringen som gick ut genom fönstret. Ingen personal leta och inga politiker bry sig. Än mindre gråta över tårtan. Hundraåringens sorti skulle inte noteras förrän räkningarna förföll. För hundraåringen skulle inte få bo på ålderdomshem. Han är nämligen allt för frisk.

Valfrihet för våra äldre handlar om att de ska välja som kommunen vill och bo kvar hemma till de kolar vippen. Under 2000-talet har landets kommuner medvetet avvecklat 32 000 ålderdomsplatser. Strategin har varit så framgångsrik att det nu finns kommuner där mindre än fem procent av de som är 80-plus bor på ålderdomshem. Låt mig berätta om min mormor Margit. Hon bor själv och hon hatar ensamheten så mycket att hon vill dö.

Min mormor är 94 år och bor i en liten förtjusande lägenhet i en Stockholmsförort. Det har gått rätt bra fram till för några år sedan. Först var det gula fläcken, sedan fötterna som domnade bort och sedan hörseln. Att kroppen lägger av ingår liksom i konceptet resonerar mormor. Värre är det med vännerna som dör.

”Jag har ju ingen att prata med så jag stirrar in i väggen. Inte för att jag ser vad som hänger där, men vad ska jag annars göra?”

 

Mormor vill inte bo själv. Hon har inte velat det på flera år. Hon har ansökt om äldreboende om och om igen men fått lika många avslag. Hon anses nämligen vara allt för frisk.

Vi i familjen har kontakt med mormor varje dag, ringer eller besöker, men mormor får ändå psykbryt på sin ensamhet. Hon trodde verkligen på Stockholms Stads tjusiga broschyrer om de äldres valfrihet. Hon höll ut stoiskt. En kvinna av den gamla skolan som bet ihop i förvissningen om att det bara var att säga till när det inte gick längre. Nu går det inte längre men vad bryr sig kommunen om det.

De erbjuder bara mer och mer service från hemtjänsten i takt med att mormor blir sämre. Utöver städning, matlådor, tvätt, disk, toaletthjälp, duschning och så vidare så kan de även gå ut och gå med lilla mormor. Som en hund som behöver rastas fast med den skillnaden att hundar inte får lämnas ensamma i mer än några timmar.

Mer ”service” betyder fler som ska springa in och ut i mormors lägenhet. Mormor blir väldigt orolig. ”Vilka är dessa människor, jag ser ju så dåligt och hör knappt vad de säger”, gråter mormor. “Jag vill inte vara med om det här, jag vill bara dö.” Så mormor och Stockholms Stad är i alla fall överens om en sak: Ju förr mormor dör desto bättre.

Och där står vi. Vi överklagar till högre instanser och försöker parallellt få en plats på ett ålderdomshem till mormor i en annan kommun. Vi är hennes familj. Hennes barn, svärson, barnbarn med respektive och barnbarnsbarn. Vi kämpar för henne och vi kommer att göra det till mormor inte längre behöver vår hjälp. Men hur många äldre har det så och hur ser framtiden ut för dem?

 

I dag bor drygt en tredjedel av alla 60-plussare ensamma. Det säger något om utsattheten och risken för isolering bland våra äldre. Ensamboendet är en global trend och Sverige leder den. På 1970-talet bodde var fjärde änka eller änkling i Sverige med någon. Idag är det bara runt tio procent som lever så.

Men vad händer i ett samhälle där vi indoktrineras i att ensam är stark? Där man ska utgå från sig själv och bara addera det som passar en. Där att avstå från det kortsiktigt egoistiska, för att få vara en del av ett långsiktigt sammanhang som en familj, närmast ses som ett självskadebeteende.

Jag tänker att det är lätt att tro att livet bygger på rättigheter och att dessa garanteras av stat och kommun. Att myndigheter är den familj som ska ta hand om de som var ensamma och starka när de en gång blir äldre, sjuka och svaga.

Jag tycker verkligen synd om de som inte har en familj som kan kämpa för dem när de blir äldre för i Sverige ska man vara ung för att klara av att vara gammal. Den som inte planerar för sin ålderdom när den fortfarande är ung tror jag kommer att bli väldig, väldigt besviken. För rätten att som äldre själv få välja hur man vill bo är bara en myt. Tro inget annat.

 

Joakim Bergman

Barnbarn

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst idag