Det skulle vara svårt att tänka sig valet av 65-årige Joe Biden som demokraternas vicepresidentkandidat i Sverige. Vårt politiska klimat lider av en beklaglig oförmåga att ta tillvara på äldres kompetens. Bredvid den viktiga diskussionen om hur vi ska locka fler unga, invandrare och kvinnor till politiken missar vi hur underrepresenterade äldre är.
På plats i Denver under demokraternas pågående partikonvent slås man av energin inne på arenan där delegaternas samlats. Det är en fascinerande entusiasm som präglar hela stämningen under konventet. Obama-kampanjen har onekligen lyckats ingjuta ett stort mått av energi och förväntan i sin valrörelse.
Det viktigaste politiska beskedet inför konventet har varit att Obama utsåg Joe Biden till sin vicepresidentkandidat.

Biden är intressant på många sätt, inte minst för att han faktiskt hunnit fylla 65 år. För en svensk kan det verka en smula märkligt att en 65-åring kan aspirera på ett så otroligt viktigt uppdrag som vicepresident. Men i USA är det ingen som höjer nämnvärt på ögonbrynen över Bidens ålder.
Där finns en helt annan tradition av att blanda framgångsrika medelålders politiker som Obama med andra mer seniora. I fallet Obama är det särskilt intressant eftersom just han på ett unikt sätt lockat unga att engagera sig i kampanjen.

Republikanernas John McCain är till och med sju år äldre än Biden och fyller 72 år om några dagar. Hans ålder används förvisso som ett argument mot honom men är inte heller avgörande för hans kandidatur. Man ska komma ihåg att USA:s mycket populäre president, Ronald Reagan, hann bli 77 år när han avgick.
Samma bild finns i många andra länder. Jacques Chirac, Frankrikes förre president, var 75 år när han avgick och 70 när han blev omvald.
Sannolikheten för att en person i den åldern skulle kunna väljas i Sverige är liten. Den före detta finansministern Pär Nuder förklarade att han ämnade sätta sig på "riksdagens gubbhylla" efter att ha manövrerats bort från partiets ledning. Pär Nuder är född 1963 och alltså bara fyrtiofem år gammal!

Vi ser i politiken precis som på arbetsmarknaden en olycklig åldersfixering. Våra synonymer till äldre handlar oftare om trötthet än om erfarenhet; om att stå i vägen för andra än om att bidra. Vi vet att många äldre känner sig förbrukade och inte efterfrågade, trots att de vill och har mycket att ge.
Åldersfixeringen i svensk politik är problematisk på flera sätt. Vi går miste om otroligt många duktiga, begåvade och erfarna personer som skulle kunna tillföra det offentliga samtalet kunskap och perspektiv.
När jag reser runt i Sverige får jag ofta själv ta del av det engagemang som många också i högre åldrar än 65 år har. Man slås lätt av att föreställningen om att förnyelse måste innebära föryngring inte alltid stämmer. Sverige skulle ha oerhört mycket att vinna på att också få fler äldre att engagera sig politiskt. Sett till sin andel av befolkningen är människor över 65 år underrepresenterade i svensk politik.

Vi kan inte acceptera att Sverige är ett land där människor upplever sig förbrukade vid fyllda 65 eller till och med 55. Det är i grunden en frihetsfråga att bli betraktad för den man är och inte utifrån föreställningar om ålder. Vi måste bli bättre på att se människan före åldern. Det är viktigt inte bara för alla de personer som är äldre i dagens Sverige. Lika viktigt är det för oss som en dag kommer bli gamla och för våra barn. Det är särskilt viktigt med tanke på att människor lever allt längre och att allt fler har en aktiv period efter pensionering. Många äldre vill och kan idag bidra på ett annat sätt än tidigare.
Amerikansk politik skiljer sig från vår på många sätt och har flera drag som inte är särskilt positiva. Men vi kan också låta oss inspireras av andra saker. En av de viktigaste är att inte se ungdomlighet och erfarenhet som motsatser utan tvärtom låta dem samspela med varandra.