Ana Martinez skrev i gårdagens tidning att det råder åldersrasism i Sverige, att äldre personer diskrimineras på arbetsmarknaden och att silikontuttar och glamour värderas högre än kompetensutveckling och erfarenhet. Martinez har delvis rätt. Äldre personer diskrimineras ibland på arbetsmarknaden. Men de som verkligen diskrimineras är faktiskt ungdomar.
I Sverige är det ”sist in – först ut” (Lagen om anställningsskydd, LAS) som gäller så fort en arbetsplats behöver minska antalet anställda. När man blivit anställd har större vikt än vilken kompetens man som anställd har. Det är inte konstigt att företag tvekar inför att anställa unga människor när de i stället kan få någon med några års erfarenhet. Lagen gör dessutom att de unga som väl har fått ett jobb fortfarande har en långt otryggare anställning än sina medarbetare.
Är du sist in på din arbetsplats så ryker du vid en nerskärning – hur duktig du än är på ditt jobb.

Vi har skaffat oss en med höga trösklar. Det är svårt för unga att ta sig in, och när de väl har fått ett jobb är anställningen desto otryggare.
En arbetsgivare behöver inte ens säga ”Hej lilla vän, du åker ut för att du är för ung”– det gör lagen! Har man väl arbetat några år på samma arbetsplats är anställningen säkrare, det blir ett risktagande att byta jobb, och fler stannar på en arbetsplats man kanske inte riktigt trivs på. Kvar blir arbeten du både behöver ett antal års arbetslivserfarenhet för att kunna ta, och där arbetsgivaren helst ser att man stannar kvar ett antal år på arbetsplatsen.
Det blir inte intressant för företag att anställa någon, som vare sig är relativt ny på arbetsmarknaden, eller som bara har några år kvar på densamma.

Kompetens och lång erfarenhet ska förstås respekteras. Men när 55-åringen har all denna arbetslivserfarenhet, kompetens och livserfarenhet att stå på, har den som är ung ingenting.
Jag tänker dra ett exempel ur min egen närhet: Linda. Hon är 22 år gammal och har studerat tre år på högskola, jobbat extra både under somrar och parallellt med studier, och har likväl varit arbetslös sedan hon slutade studera vid årsskiftet.
Linda är inskriven på arbetsförmedlingen och söker alla arbeten som hon inte uttryckligen är diskvalificerad för. Om Linda hade varit tre år äldre, hade hon kunnat söka betydligt fler arbeten.
En stor mängd arbeten ställer nämligen krav på ålder, och alltsomoftast är denna önskvärda uppnådda ålder 25 år.
Redan i platsannonsen blir åldern viktigare än kompetensen, och då hjälper vare sig glittrig glamour, högskolepoäng eller silikonbröst. Om åldersdiskriminering ska förbjudas, så får man inte glömma åldersdiskrimineringen av unga.
På samma sätt finns det flera kollektivavtal som har särskilda ”ungdomslöner” för unga på arbetsplatser.
När jag jobbade i restaurangbranschen såg Hotell- och restaurangfacket till att jag hade lägre lön, just för att jag var ung. Där är ingångstimlönen för till exempel en outbildad 55-åring 25 procent högre än ingångstimlönen för en outbildad 18-åring, även om de båda utför exakt samma arbetsuppgifter.

Vad man skulle vinna med en lagstiftning mot åldersdiskriminering är tveksamt (och vilka åldrar diskrimineras, egentligen?). Snarare behövs en attitydförändring bland arbetsgivare: inse att kompetensen är viktigare än födelseår! För en stelbent arbetsmarknad med höga trösklar gagnar vare sig yngre eller äldre på arbetsmarknaden, hur mycket diskrimineringslagar vi än har. I stället borde man uppmuntra människor att byta jobb då och då.
Det borde inte vara en stor sak att vare sig byta jobb, eller att anställa någon.

Det är sorgligt att läsa om de fall när äldre nekas jobb för att arbetsgivaren tänkt sig någon yngre. Men den som är ung på arbetsmarknaden kan bli behandlad lite hur som helst utan att vuxenvärlden ens rycker på axlarna. Unga, som med lagens hjälp, inte ens får en chans att få ett jobb.


Johanna Nylander
Johanna är 21 år, student och
frilansskribent. Hon håller
dessutom på att starta ett eget företag och vill i framtiden kunna anställa både unga och gamla.