"Det är nya tider nu"

Publicerad
Uppdaterad
På vilka ideal ska det nya Kurdistan i Irak byggas?
Medan officiella byggnader fortfarande pryds av bilder på landsfadern Mustafa Barzani med kalasjnikov, hoppas yngre kurder på en framtid utan blodspillan och våld.
Detta är andra delen av GULAN AVCIS och FREDRIK MALMS reseberättelse från Kurdistan i Irak.
"Vår demokrati finns bara på ytan, den ligger som en tunn hinna över vårt samhälle. Den har inte förankrats ännu, och det kommer att ta generationer innan vi kan mäta oss med utvecklade demokratier i väst." Orden kommer från Welat. Vi träffar honom på ett sommarläger för ett hundratal ungdomar utanför Duhok i den kurdiska regionen i norra Irak. Ungdomarna har slagit upp tälten vid foten av bergskedjan som sluter sig i en båge runt staden. Hettan dämpas med stråhattar, solfjädrar och flaskvatten. Under en veckas tid ska de diskutera demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet på en rad seminarier och workshops. Det här är det nya Kurdistan i Irak. I årtionden låg det i krig med den sunniarabiskt dominerade centralmakten i Bagdad. Men sedan Kuwaitkriget 1991 och Baathpartiets fall för två år sedan har befolkningen för första gången fått rätten att styra sina områden själva. Men på vilka ideal ska det nya Kurdistan i Irak byggas? De ungdomar vi träffar är glasklara på den punkten. De vänder blickarna mot väst och tar starkt avstånd från den islamistiska förkunnelsen som vinner terräng bland outbildade och fattiga. Alla muslimer är inte terrorister, men alla terrorister är muslimer, fortsätter Welat och hans vänner nickar instämmande. De vädjar till Europa att engagera sig mer för Iraks återuppbyggnad, de vill ha hjälp av hela världen och inte bara av USA. Hos ledarna i de dominerande kurdiska partierna KDP och PUK finns ett starkt stöd för ungdomarnas krav på modernisering. Men resan mot ett samhälle som inte präglas av blodspillan och våld är inte lätt. Bara några mil bort pågår kriget för fullt i Mosul, och rädslan för att terroristerna ska nästla sig in i de kurdiskt kontrollerade områdena är stor. Men befolkningen möter vardagens vedermödor med tålamod och hopp om framtiden. Få av dem har erfarenhet av hur demokrati fungerar, och i stort sett hela det politiska ledarskapet består av gamla stridskämpar från bergen som nu har sadlat om. Många av ungdomarna på sommarlägret har vuxit upp under det kurdiska självstyret sedan 1991. Deras föräldrar har däremot sett de irakiska soldaterna marschera utanför husknuten. De har sett släktingar torteras och fördrivna familjer vandra längs vägarna med sina tillhörigheter i bylten hårt knutna längs ryggen. Jiwan från Erbil förstår den äldre generationen och det lidande de har gått igenom, och hon prisar dem för deras mod. Samtidigt har förtrycket fått dem att tystna i sin kritik gentemot de egna ledarna. Precis som i övriga Mellanöstern har det kurdiska samhället byggts på familj och släkt, och makten har gått i arv och endast kunnat ifrågasättas genom fejder. "Vi som är unga i dag måste våga kritisera öppet och ifrågasätta, inte bara prata fritt i slutna grupper", säger hon. Vi slås av insikten om det hårda arbete som väntar. När vi senare ger oss in i gyttret av små affärsstånd på marknaden i Erbil så ser vi kontrasten mellan ungdomarnas storslagna visioner och vardagens gilla gång. De äldre kvinnorna vankar fram med den långa svarta chadorslöjan längs kroppen och köpslår om meloner och nötter. Gamla män sitter vid sidan om bodarna och röker och smuttar på varmt te. Hit har inte den nya världen hittat in ännu. "Vi ungdomar i Kurdistan lever i två kulturer samtidigt. Vi gillar västvärlden och vill utvecklas till ett mer modernt land, men samtidigt är vårt samhälle fortfarande väldigt traditionellt och på många håll starkt muslimskt. Många ungdomar har svårt att få en trygg identitet", fortsätter Berivan från Kirkuk, som också besöker lägret. Vi ser samma problematik som kantar integrationsprocessen i Sverige. Nytt möter gammalt. Omgivning, familj och samhälle drar åt olika håll. Den kurdiska historien är ständigt närvarande. I de officiella byggnaderna hänger porträtt av landsfadern Mustafa Barzani. Sjalen är virad runt huvudet och kalasjnikoven hänger längs sidan på den traditionella gröna dräkten. Mustafa Barzani har närmast sin motsvarighet i Braveheart. Han enade en rad stammar och fraktioner och startade resningen mot centralmakten i Bagdad i början av 1960-talet. Innan dess hade han hunnit med att grunda KDP 1946 och vara befälhavare i den kortlivade kurdiska republiken Mahabad i västra Iran. I en strapats av det mer vågade slaget tog sig Mustafa Barzani och han män till Sovjet, och han levde i exil undan Bagdad i tolv år innan han kunde återvända till Kurdistan. Mustafa Barzani krävde autonomi för kurderna i Irak. Och det fick han också i ett avtal 1970 när regeringen i Bagdad fann det lönlöst att fortsätta kriget eftersom det aldrig gick att skaffa sig kontroll över de kurdiska bergstrakterna. Som sig bör bröts avtalet av Baathpartiet strax därefter, vilket drev fram nästa uppror. Så höll det på fram till 1975, då shahen av Iran abrupt stoppade det militära stödet till kurderna, som tack för att Irak gett tillbaka några öar i persiska viken till Iran. Upproret kollapsade och hämnden från Saddam Hussein mot den försvarslösa civilbefolkningen var skoningslös och kulminerade tolv år senare i regelrätt folkmord. Men sedan kom FN:s flygförbudszon över norra Irak 1991. Och för två år sedan störtades Saddam Hussein och Kurdistan i Irak befriades. I dag är Jalal Talabani, ledaren för PUK, president för Irak. Och Mustafa Barzanis son, Massoud Barzani, basar över KDP och är president för Kurdistan i Irak. Faderns nuna vakar fortfarande över sonen i byggnader och butiker. Inbördes strider mellan KDP och PUK under mitten av 1990-talet ledde till att det kurdiska självstyret delades på mitten. Men nu har administrationerna slagits samman för att kurderna ska tala med en röst i förhandlingarna om Iraks nya konstitution. Det handlar om försoning och förändring. Eller som Welat säger, det är nya tider nu. FREDRIK MALM OCH GULAN AVCI

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag