Krister Isaksson. Foto: Luca Mara

Krister Isaksson.

 Foto: Luca Mara
Cyklister och fotgängare trängs tillsammans på vägarna i Stockholms innerstad. Foto: Tomas Oneborg / Svd / Tt
Cyklister och fotgängare trängs tillsammans på vägarna i Stockholms innerstad. Foto: Tomas Oneborg / Svd / Tt

Det är makthavarnas fel att cyklister krockar

Publicerad

Varje dag när jag cyklar till jobbet delar jag min färdväg med gående, barn, hundar, barnvagnar, permobiler, rullstolar, bussresenärer på hållplatser – och ibland även med hästar.

Det är tydligt att det fortfarande är bilisterna som prioriteras när infrastrukturen planeras, skriver Krister Isaksson.

Pling pling pling pling. Jag skulle kunna fylla hela sidan med detta. Det är nämligen det min cykelpendling till och från arbetet handlar om. Ett konstant plingande med ringklockan för att ta mig fram.

Jag har 14 kilometer till min arbetsplats. I stort sett hela den färden går på gemensamma gång- och cykelvägar. Det innebär att jag delar min färdväg med gående, barn, hundar, barnvagnar, permobiler, rullstolar, bussresenärer på hållplatser och ibland till och med hästar. Ofta på vägar som är för smala för att hantera de som trafikerar dem.

När jag använder ringklockan kan jag få de mest skilda reaktioner. En del vänder sig om, tittar på mig – men flyttar sig inte. Är det två personer som går i bredd är det inte helt ovanligt att de byter plats med varandra. Det är hundägare som försöker få ordning på koppel och hunden på andra sidan cykelvägen. Ofta uteblir reaktionen helt eftersom många har hörlurar i öronen. En del skäller ut mig för att jag ringer på̊ dem, andra skäller när jag inte använder ringklockan.

Kort sagt – allt jag gör är fel. Jag kan inte låta bli att undra varför cyklister inte lika gärna får cykla på gångbanorna, för vad är egentligen den stora skillnaden? Det är alltså inte så konstigt att en del cyklister faktiskt också gör det.

 

LÄS MER: Hjälmtvång skadar mer än det hjälper

 

Infrastruktur handlar om kommunikation. Den befintliga infrastrukturen talar tydligt om vilket trafikslag som prioriteras, vilket trafikslag som har rätt till en framkomlig väg, vad vi förväntas använda för färdsätt och så vidare. Ibland behandlar trafiksystemet mig som gående, ibland som bilist, men ofta struntar systemet fullständigt i cykeltrafik.

Riksdag, regering, Trafikverket och landets kommuner uppmanar oss att cykla, men vad blir konsekvenserna när vi är många som cyklar i detta urusla system? Min slutsats är att dålig infrastruktur leder till dåligt beteende.

Om jag inte vägleds och får hjälp på min färd med funktionella och säkra lösningar, så måste jag ju lösa det själv. Och när alla tvingas lösa problemen själva, var och en på sitt sätt, blir det sällan bra för kollektivet.

Det befintliga kravet att en cykel ska vara utrustad med ringklocka visar att lagstiftaren uppenbarligen har bra koll på rådande förhållanden för cyklister. Ringklockan är inte till för att plinga bort alla bilister som kör och parkerar på cykelbanor och cykelfält, utan för att uppmärksamma gående om vår existens och vår önskan om att få passera och ta oss fram.

 

Statsmakten och kommunerna uppmanar oss ivrigt att utföra våra arbetsresor och cykeltransporter i en infrastruktur som är fullkomligt nerlusad med framkomlighetsproblem och fördröjningar, som leder till daglig irritation, incidenter och konflikter.

En utformning som ingen uppskattar – varken gående eller cyklister. Ett system som inte verkar för ett ökat och attraktivt cyklande, och som verkligen inte gör cykeln till ett konkurrenskraftigt alternativ. Det är heller inte tryggt och attraktivt för gående - jag kan verkligen förstå irritationen hos fotgängare som upplever att de nästan blir påkörda av cyklister.

Så jag undrar varför denna lösning fortfarande används och för vem? Det är inte lösningar vi finner i de stora cykelländerna. Där är utgångsläget att separera gående och cyklister.

Jag kallar det svensk konfliktdesign.

 

Krister Isaksson

Cykelexpert och redaktör och krönikör på Cykeltidningen Bicycling

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida