Debattören Carl Hamilton blev förbannad när Khadiga El khabiry och Cherin Awad, två av de tre SVT-profilerna i Halal-tv, vägrade hälsa på hans utsträckta hand. Hans spontana reaktion, som han delar med mig och säkert många andra, är att de faktiskt får ta seden dit de kommer. Jag tror att denna alltför vanligt förekommande kulturkonfrontation i grunden handlar om vem som har makten att definiera ett möte.
Majoriteten känner ett underläge och en maktförlust när de måste underordna sig "den andres" regler. Här intar alltså inte muslimerna rollen som de undergivna och avvikande, och överlåter inte till väst att stå för det universella och normen för det enda rätta handlandet. Jag tror dessutom att förödmjukelsen blir ännu större när det gäller en vägran att ta emot en utsträckt hand.
Samtidigt måste vi rannsaka oss själva. Hur många svenskar är det inte som känner obehag inför det franska kindpussandet och gärna skulle vilja rygga tillbaka? Men gör vi det, eller tar vi seden dit vi kommer?

Men vad är det för "sed" egentligen att vägra hälsa i hand på det motsatta könet? Det är åtminstone inte en sed som praktiseras i så många muslimska länder. Där hälsas det minsann över könsgränserna generellt. Så de muslimer som åker "hem", var det nu skulle vara för dem som är födda här, kommer inte undan handslaget så lätt. Fenomenet har snarare uppkommit bland islamister som lever i väst, med hänvisning till profetens utsagor och att det är viktigt att hålla fysisk distans till det motsatta könet, av "respekt". Det finns dock helt andra tolkningsmöjligheter i denna situation. En muslimsk man berättade att han tar kvinnor i hand, därför att han menade att denna eventuella synd är betydligt mindre än synden att förolämpa och såra en medmänniska. Detta är en av många olika muslimska tolkningar och individuella val.

Kärnfrågan kvarstår; var Hamiltons reaktion berättigad? När han hänvisar att de annars borde bo som eremiter i en jordhåla tolkar jag det som han tycker de får ta konsekvenserna av sitt handlande och då inte längre kunna kräva att ingå i den svenska samhällsgemenskapen. Hur långt ska man gå i kravet på kulturell och religiös integritet? Irritationen handlar om att man uppfattar att muslimer kräver rättigheter, men inte visar tillbörlig respekt när de väl fått dem. Dilemmat handlar om huruvida en till synes intolerant grupp kan kräva tolerans för sitt beteende. Att inte ta i hand kan knappast tolkas som något annat än ett aktivt avståndstagande mot en annan person. Det är också en obehaglig sexualisering av människor i triviala vardagssituationer.
Hur hade vi reagerat om en person hade vägrat att ta i hand med hänvisning till något annat än kön? Om man istället hade hänvisat till etnicitet eller religion? "Jag hälsar inte på dig för att du är arab" eller "för att du är jude". Och med argumentationen att detta handlar om respekt för den andra parten! "Multikultidiskursen" tystar andra kritiska röster effektivt.

Vanligtvis kritiseras den så kallade heteronormativiteten, men när minoriteter uppvisar dessa normer och ett patriarkalt förtryck, då accepteras detta i mångkulturalismens namn. Ett exempel på detta är när diskrimineringsmannen Katri Linna i våras lämnade in en stämningsansökan mot Arbetsförmedlingen. Skälet var att en muslimsk man känt sig diskriminerad efter han vägrat ta en kvinna i hand på en arbetsintervju, ansetts olämplig för företaget och därmed förlorat praktikplats och ersättning. Om kvinnan han vägrade hälsa på kände sig diskriminerad är tydligen inte relevant. DO:s agerande legitimerar särbehandling utifrån kön och stödjer en specifik tolkning av islam. Är det rimligt?
Jag kommer att få kritik för mina ställningstaganden. "Vi gör bara som islam säger", säger muslimerna och känner sig återigen missförstådda, men islam är ingen aktör. Islam kan inte tala av sig själv, utanför muslimernas tolkningar av vad religionen "säger". Irshad Manjis Operation Ijtihad presenterad i den nyutkomna boken "Det muslimska problemet: En maning till uppriktighet och förändring" handlar om att muslimer bör utgå från den egna religiösa traditionen och reformera islam inifrån.
Islam kan faktiskt "säga" något helt annat än att förespråka rigida genusordningar!

Pernilla Ouis
Pernilla Ouis är biträdande lektor i humanekologi vid Malmö Högskola. Hon har också bakgrund som konvertit till islam.