I går inleddes som bekant konferensen i Stockholm om återuppbyggnaden av Irak. Mötet arrangeras av Iraks regering tillsammans med FN. Detta samarbete kallas "International Compact with Iraq", ICI, och syftet är att stödja den politiska och ekonomiska processen så att Irak kan bli ett normalt och fungerande land. Jag trodde att det skulle vara nästintill omöjligt att vara motståndare till en konferens i FN:s regi i syfte att bygga upp ett krigshärjat land. De enda som skulle försöka stoppa det här mötet borde vara terroristerna i al-Qaida, eller gamla anhängare till Saddam Hussein.

Men jag hade fel. Stora delar av den svenska vänstern är också emot mötet. I går fylldes Sergels torg av arga demonstranter med plakat med texten "USA UT UR IRAK". Så om USA försvinner från Irak blir allt frid och fröjd? Det låter på dessa som om det hade varit bättre om Saddam hade haft makten över Irak så länge som möjligt. En gång i tiden var vänstern internationalister. Så är det inte längre. I dag är vänstern i huvudsak en inåtvänd rörelse som ägnar sig åt navelskåderi. Stora delar av vänstern är motståndare till varje svensk insats för fred i världen, i Afghanistan, på Balkan och nu också konferensen om Irak. Det skulle inte förvåna mig om Lars Ohly snart går ut och demonstrerar mot hjälpsändningar till Burma - åtminstone så länge USA uppmanar till stöd till befolkningen där.

Bland deltagarna på Irakkonferensen fanns bland andra statsminister Fredrik Reinfeldt, FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon, Iraks premiärminister Nuri al-Maliki och USA:s utrikesminister Condoleezza Rice. Konferensen manifesterar det internationella samfundets gemensamma åtagande för att hjälpa Irak med återuppbyggnaden. Det är också viktigt för Sverige. Vi har ställt upp för irakier på flykt, men vi har mer att visa när det gäller politiskt och diplomatiskt stöd för Irak. Att EU för första gången sedan Irakkriget står enade i frågan om Iraks framtid ska inte underskattas. Det irakiska samhället är fortfarande mycket sargat efter Saddam Husseins skräckvälde och de inbördes strider som plågat landet efter 2003. I åratal var kurderna och shiaaraberna utsatta för förföljelser och stängdes ute från makten. I dag dominerar de tidigare förtryckta den politiska utvecklingen.
Det är fantastiskt att regioner som Kurdistan i Irak (norra Irak) nu styrs av befolkningen i regionen och inte av Saddam Husseins arabiska nationalister. Det primära är att tidigare förtryckta folk får så stort självstyre att Bagdad aldrig kan rulla in med sina pansarvagnar igen. Att vara glad över utvecklingen i Kurdistan i Irak räcker för att målas ut som någon som "vill splittra Irak". Men kurder och andra folk ställer upp på Iraks uppbyggnad, så länge uppbyggnaden inte innebär en historisk tillbakagång och en upprepning av folkmord och etnisk rensning.

Därför är jag oerhört glad över regeringens engagemang för den här konferensen. Omvärlden behövs för utvecklingen, för ännu återstår mycket att göra. Trots att Irak folkomröstat om en ny konstitution, genomfört flera demokratiska parlamentsval, infört ett federalt system, byggt upp säkerhetsapparaten och börjat få fart på oljeexporten finns stora utmaningar att ta tag i. Korruptionen är utbredd på alla nivåer i samhället och kvinnors rättigheter underordnas religiösa lagar på många håll i landet. Våld präglar fortfarande stora regioner och miliser dominerar i flera städer. Det civila samhället är svagt, vilket inte är så konstigt mot bakgrund av det mångåriga förtrycket i landet.

Det kommer ta lång tid att bryta upp dessa strukturer. Därför är det extra tragiskt att vänstern vill vända 25 miljoner människor ryggen. Vänsterpartiet engagerar sig gärna för irakiska flyktingar i Sverige, men de struntar högaktningsfullt i alla de människor i Bagdad, Basra och Mosul som dagligen kämpar för en bättre tillvaro. Vänstern var emot Irakkriget och nu är de emot freden i Irak. Föraktet mot USA är så starkt att det förblindar. Då spelar plötsligt Iraks utveckling ingen roll.



Gulan Avci
Ordförande Liberala Invandrarförbundet