I USA på 50-talet kom McCarthy slutligen att härja helt ohämmat. Han svartmålade och ruinerade många människors liv för att de eventuellt eller de facto haft vänstersympatier eller anknytning till kommunistpartiet. Ett oerhört moralbrott på den tiden – ja, inte så att någon egentligen tyckte det var ett moralbrott, utan snarare vågade man inte säga något av rädsla för konsekvenserna. Man kunde ju förlora arbete och anseende. Så har vi det ju inte i vårt land, eller hur?

Men när jag läser Expressens rubrik från i måndags: ”Har din politiker betalat svart?”, kan jag inte känna annat än olust, rädsla och se en del paralleller. Kanske dags för journalister att göra fler listor? Listor över artister som betalat eller arbetat svart, tandläkare, taxichaufförer, sophämtare, rörmokare, snickare, läkare, lärare, trädgårdsmästare, it-tekniker, mekaniker, svetsare, författare, konduktörer, städare och journalister som arbetat eller betalat svart.

Enligt skatteverket har ungefär 32 procent av svenskarna någon gång skattefuskat. Vad borde bli konsekvensen för dessa? Ska vi sluta verka i vårt yrke? Ska vi säga upp oss du och jag? Kanske måste vi sluta arbeta, skriva ett offentligt brev och göra avbön? Och sedan ta ”time out” eftersom vårt förtroende är förbrukat?
Skulle hela Sverige stanna då, precis som på den tiden när Ingemar Stenmark åkte utför? Skulle alla vara tvungna att stanna hemma och titta på tv för att se hur det går (utför)? Fast tv kunde vi inte heller titta på, eftersom tv-producenter och tekniker också varit med på listan och sannolikt betalat eller arbetat svart de också.

Jag misstänker att politiker i Sverige är väldigt lika alla oss andra. Att de skrattar åt samma saker som du och jag, är mer eller mindre sympatiska precis som du och jag. Och precis som du och jag har de kört för fort, jobbat svart extra medan de gick i skolan eller som vuxna. Liksom de flesta av oss har de tummat på och balanserat i den ”grå zonen”: betalat i form av tjänster och gentjänster eller i form av pengar.

Självklart ska vi följa våra lagar. Självklart att jag som många blir upprörd när toppolitiker med hög lön pratar om ”hårdare straff”, ”fiffel med sjukförsäkringen” – samtidigt som de ogenerat håller nere sin städerskas svartlön till 80 kronor timmen (hon fick ju parkera gratis under tiden hon städade hos familjen!). Det är allvarligt. Men att hänga ut människor för vad de gjort, ibland i sin ungdom, och likställa det med inkompetens, brist på förmåga och trovärdighet, är hyckleri.

Så låt oss sluta här. Sluta utse syndabockar, hitta ”skyldiga”, peka finger. Att idka skadeglädje föder enbart bitterhet, cynism och trivialiserar det allvarliga som händer. Sådant gör oss inte till bättre människor och ändrar ingenting.

Nu har Reinfeldt och hela politikerkåren ett gyllene tillfälle. Dags att sluta stå med handen för könet, göra avböner, pudlar och ta ”time-outer”. Dags för politiker att föregå med gott exempel och börja tala om det som det är alldeles för tyst om: om vad som gör oss till bättre människor, hur vi kan hjälpa vår nästa, hur vi gör ett mänskligare Sverige. Tala om det där svåra och nödvändiga, det vi kallar för moral.

Henry Bronett
Henry Bronett föreläser om emotionellt ledarskap, bloggar på www.goldkette.se och förbereder föreställningen Fläskfritt på Mosebacke.