Kan ett delat partiledarskap hjälpa S ur krisen?
I partiledarstriden inom Vänsterpartiet framstår Jonas Sjöstedt alltmer som en självklar segrare. Den avgörande frågan blir i stället om han kommer att leda partiet ensam eller om det blir ett delat ledarskap.
Det är utmärkt att Vänsterpartiet på allvar överväger frågan om ett delat partiledarskap. Jag har vid ett flertal tillfällen argumenterat för att partierna måste öppna upp sin verksamhet och modernisera sin organisation. Därför har jag med glädje under året följt Vänsterpartiets, Centerpartiets och Miljöpartiets öppna och till synes framgångsrika sätt att utse nya parti­ledare/språkrör.
Desto mer dyster var jag när Social­demokraterna skulle utse ny parti­ledare efter Mona Sahlin. Valberedningen under ledning av Berit Andnor valde en sluten process och avfärdade alla kritiker med att valet av parti­ledare minsann inte var någon Idol-tävling. Men en Idol-tävling var just vad det blev, fast med den viktiga skillnaden att ingen visste vilka kandidater det fanns att rösta på.
Att just Socialdemokraterna valde att köra på i gamla hjulspår är ett uttryck för den kris som partiet befinner sig i. Partiet har svårt att möta det nya, individualiserade samhälle som växer fram. Industrisamhället präglar fortfarande partikultur och partiorganisation.
Med en öppen process hade Håkan Juholts namn kunnat stötas och blötas i offentligheten på ett helt annat sätt än vad som nu blev fallet. I stället lyfte valberedningen fram Håkan Juholt likt trollkarlen drar fram en kanin ur hatten, just när man börjat oroa sig för att tricket höll på att misslyckas. I en sådan öppen process hade Håkan Juholts yvighet och hastighet, egenskaper som han själv tillstår, synliggjorts och partiet hade haft tid att fundera över hur man bäst skulle kunna hantera dem. Nu kom dessa egenskaper i stället som en överraskning för många.
Nästa gång Socialdemokraterna byter parti­ledare borde partiet på allvar pröva frågan om ett delat ledarskap. Kvalifikationskraven blir allt svårare att förena i en person. En socialdemokratisk partiledare förväntas samla och hålla ihop partiet, leda regeringsarbetet som statsminister eller oppositionsarbetet i riksdagen, driva förnyelsearbetet framåt, hålla kontakt med rörelsen samt i vår medialiserade värld samspela med media dygnet runt. Det behövs en tulipanaros för att upprätthålla alla dessa funktioner.
Med ett delat ledarskap sprids också riskerna. Skulle en av de två partiledarna hamna i den typen av blåsväder som Håkan Juholt gjorde så skulle en avgång inte bli lika dramatisk. Det är heller inte säkert att partiet opinionsmässigt skulle ha påverkats lika negativt av en förtroendekris för en av två ledare.
Ett delat ledarskap innebär förstås också risker, till exempel i form av oklarhet i budskapet och att medie­logiken bidrar till att förstärka skiljelinjer mellan de båda företrädarna.
Erfarenheterna från Norge (där Arbeiderpartiet under flera år hade ett delat ledarskap) är blandade. Men frågan är värd att pröva seriöst.
Nu finns en tydlig risk att Juholt-affären leder till att den nödvändiga förnyelseprocessen inom Socialdemokraterna stannar upp. I partiet finns en stark vilja att sluta leden och ge sin partiledare fullt stöd. De möten där Håkan Juholt framträtt för att be om ursäkt har mobiliserat medlemmarna och manifesterat en vilja att lägga det inträffade bakom sig och gå vidare.
Vackert så. Men på sina håll tycks det råda större upprördhet över riksdagsmejl som "läckt ut" än över det inträffade i sig. En sådan inställning är naturligtvis ohållbar.
Moderaterna har just demeriterat sig genom att tillsammans med Sverigedemokraterna vara det enda parti som vägrar redovisa sina partibidrag.
Moderaternas val av slutenhetens väg bör sporra Socialdemokraterna till ytterligare krafttag i det viktiga arbetet med att omvandla sig till Sveriges mest moderna och öppna parti.

ULF BJERELD
Ulf Bjereld är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och styrelseledamot av Socialdemokratern för Tro och Solidaritet.