ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:

Debatt: Skrota sexköpslagen för kvinnornas skull

ANNONS:
Patriarkala idéer om lösaktiga kvinnor styr fortfarande svenska lagstiftare. Sexköpslagen måste rivas upp, skriver Camilla Lindberg (FP) och Marianne Berg (V) i ett blocköverskridande upprop.
Den sexköpslagsutredning som JK Anna Skarhed presenterade i början av juli 2010 hävdar att lagen är framgångsrik. Skarhed förordar en höjning av maxstraffet för sexköp från sex månader till ett års fängelse. Problemet är bara att utredningen är ett beställningsverk, en ideologisk kampskrift där slutsatserna varit bestämda på förhand.
Sexköpslagen innebär att staten kontrollerar sexuell aktivitet mellan samtyckande vuxna. Grunden till detta är patriarkala föreställningar där sex delas in i "ont" eller "gott". Människor förhindras att sluta privata avtal gällande sex. Staten anses ha vetorätt i denna annars högst intima fråga.
Lagen är också ett uttryck för den svenska drömmen om det rena folkhemmet. Andra uttryck för denna har varit lobotomi av psykiskt sjuka, tvångssteriliseringar av "socialhygieniska" skäl, samt kriminalisiering och patologisering av homosexualiteten. Protester har avvisats med att "staten vill dig bara väl och vet vad som är bäst för dig".
Idag gäller detta, fortfarande av samma anledningar, sexhandeln.
I de patriarkala föreställningarna återfinns idéer om kvinnlig "lösaktighet" som skamlig. Än idag kan män långt mer obehindrat än kvinnor utöva sex utan att känna skam eller nedvärderas av andra. Kvinnor skall vara rena och obefläckade. Till och med våldtäktsoffer skäms och skuldbelägger sig själva. Många hemlighåller därför vad de utsatts för. Det gemensamma är den utomäktenskapliga penetrationens stigma.
"Skulle du vilja att din dotter sålde sex?" är den vanligaste frågan bland lagens förespråkare, utan tanke på att frågan i sig bidrar till att förstärka det kvinnliga horstigmat. Sonens eventuella horeri tycks inte oroa i lika hög grad. Detta trots att mycket tyder på att det bland unga är fler män än kvinnor säljer sexuella tjänster. Men den dag vi kan tolerera och respektera "horan" har vi nått långt. Då respekterar vi kvinnan, hennes kropp och hennes rätt till sin kropp, och har frigjort oss från den hederskultur som stämplar kvinnlig "lösaktighet" som något negativt.

I sexköpslagens förarbeten anges det att "det i ett jämställt samhälle är ovärdigt och oacceptabelt att män skaffar sig tillfälliga sexuella förbindelser med kvinnor mot ersättning". Detta likställs med mäns våld mot kvinnor, och numera föreslås det ge upp till ett års fängelse.
På det sättet diskvalificerar man kvinnors subjektiva upplevelse. Man infantiliserar dem och fråntar dem deras ansvar för sina handlingar och beslut. Är detta ett steg i riktning mot jämställdhet?
Eller är det i själva verket bara en ny nyans av den traditionella patriarkala synen på kvinnor?

En del sexsäljare befinner sig i vanmakt på grund av drogberoende eller fattigdom. Men ska vi då inte ordna behandlingsmöjligheter för drogberoende? Det saknas tusentals rehabiliteringsplatser idag. Och måste vi inte granska det sociala skyddsnätet? Fungerar det så dåligt att människor väljer sexhandel framför att befatta sig med socialkontoret?
Kriminalisering av sexköp stigmatiserar redan marginaliserade männskor.
Annan sexhandel sker med högre grad av frivillighet, på intet vis annorlunda än för dem som inte arbetar med sex. En del tar betalt som eskorter, i samband med sexpartyn, på strippklubbar, massageinstitut och så vidare. Här finns män och kvinnor som inte måste sälja sex på grund av drogmissbruk och fattigdom. De gör det helt enkelt för att de gillar det och får ut något av det, såsom pengar.
Vi bör inte okritiskt tro myter om "den lyckliga horan". Verksamheten är många gånger tuff och passar antagligen endast för en liten minoritet kvinnor och män. Det föreligger fortfarande betydande problem inom sexhandeln som vi behöver komma till rätta med.
Naturligtvis bör vi inte heller falla för myter om den lyckliga massören, hemtjänstarbetaren, skådespelaren eller politikern. Det finns ingen verksamhet inom vilken lycka är garanterad, och många människor far illa på olika sätt. Men i de flesta brancher finns fackföreningar, arbetsskyddsåtgärder, friskvårdssatsningar, A-kassa, pensionspoäng och sjukpenning. Endast i fallet med sextjänster påtalas problem med påståenden om "de olyckliga hororna" och åtgärdas med infantiliserande förbudslagstiftning.
Tyskland har valt en annan väg. Där är sexhandeln laglig och reglerad. Bakom lagen, som kom 2001, ligger det tyska miljöpartiet De Gröna. Dessa hade i sin tur fått idén genom ett intensivt lobbyarbete från ett antal autonoma prostitutionsnätverk som kämpat för bättre villkor och rättigheter för sexarbetare.
Ett populärt argument bland sexköpslagens försvarare är att om sexhandeln vore legal skulle arbetsförmedlingar anvisa sexarbete till kvinnor. Så blir dock inte fallet, precis som man idag aldrig mot sin vilja behöver ta arbete som porrfilmskådespelare.
Förespråkarna för sexköpslagen jämställer sexhandel som sker mellan samtyckande vuxna med trafficking, tvång, slaveri och sexuellt utnyttjande av barn. Begreppen blandas friskt. På regeringens hemsida läser vi exempelvis om "[A]rbetet mot prostitution och handel med människor" att "män köper, säljer och utnyttjar kvinnor och barn genom att prostituera dem". Lagarna skall "förebygga och bekämpa handel med människor och för att skydda de människor, främst kvinnor och barn, som är eller riskerar att bli indragna i prostitution och andra former av sexuellt utnyttjande."
Det förekommer också avskyvärda avarter såsom trafficking. Detta måste få ett slut, och det snarast. Slaveri och tvång i alla dess former är oacceptabelt, och dessa företeelser måste bekämpas genom att brotten utreds och förövarna spåras upp och döms. Men lagar som täcker in detta finns redan. Att utöver detta även kriminalisera sexhandel mellan samtyckande vuxna gör bara situationen värre.
Sammanblandningen av begreppen innebär en obehaglig devalvering av offrens upplevelse, och uppluckring av de värden som säger att vi inte skall tillfoga varandra skada. Det vore osmakligt att se ett traffickingoffer – eller ett sexuellt utnyttjat barn – i ögonen och meddela att "i Sverige är det du råkat ut för inte är värre än om du som självbestämmande vuxen sålt sex frivilligt".
Kriminaliseringen av sexköp ger upphov till illegal ersättningsmarknad där handeln är farligare. Efterfrågan minskar inte, utan exporteras dels utomlands, framför allt till europeiska grannländer och Asien, och drivs dels ner under jorden. Kriminella organisationer ges möjlighet att etablera sig. Det blir svårare för köparen att avgöra om det föreligger tvång eller frivillighet. Benägenheten att larma polisen för den som misstänker att säljaren far illa minskar markant. Man riskerar repressalier både från de kriminella elementen och staten. Det senare eftersom man kan göra sig misstänkt för "försök till sexköp" – vilket också är kriminaliserat.
Sexhandel mellan samtyckande vuxna kommer att finnas så länge människor är sexuella varelser som sinsemellan kan byta pengar, varor och tjänster.
Detta är ett faktum som ingen lag kan ändra på.
Med öppna och lagliga sexköp kan alla i branschen lättare upptäcka avarterna. Säljarna måste kunna organisera sig utan att kopplerilagen därmed gör dem kriminella, vilket är fallet idag. Ett licensförfarande kan vara en lösning för verifiering av ålder och andra attribut. Kriminalisering av sexköp där slaveri eller trafficking föreligger är också ett alternativ.
Vi menar att man under en nollvision om det rena folkhemmet offrar människors hälsa och liv för att föra paternalistisk signalpolitik som infantiliserar kvinnor. Vi vill därför stärka rättigheterna och villkoren för dem som säljer sex. Polisinsatser bör koncentreras där verklig skada sker – människohandel, slaveri, sexuellt utnyttjande av barn, ungdomsprostitution – och inte på att jaga vuxna människor fullt kapabla att fatta egna beslut.
Sexköpslagen i sin nuvarande utformning måste rivas upp.


CAMILLA LINDBERG,  riksdagsledamot (FP) och ledamot i Kulturutskottet.
MARIANNE BERG
, riksdagsledamot (V) och ledamot i Konstitutionsutskottet.
Mejla Skriv ut
Rätta text- och faktafel
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
Mest lästa om debatt
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:

Rapportera textfel

Tack för att du hjälper oss att rätta fel. Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel. Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Felaktigt mejl
Du måste fylla i en kommentar: