Marcin de Kaminski har bestämt sig för att jag är ohederlig. Med tanke på allvaret i själva anklagelsen och det faktum att Marcin de Kaminiski upprepar den flera gånger, torde han vara säker på sin sak. Men det kan vara rimligt – tycker åtminstone jag – att hålla fast vid något mer än högst subjektiva tolkningar om man nu ska ägna sig åt att peka ut folkvalda representanter som lögnare.

Marcin de Kaminiski kommer med hemmasnickrade tolkningar av den skriftliga förklaring som 370 Europaparlamentariker från alla partigrupper (även från vänstern, de gröna, socialister och liberaler…) och jag skrivit under. Med den sortens argument skapar han ingen trovärdighet för sin sak.
Tvärtom, han urholkar sitt eget anseende.
För det första är det inte jag som anser att kritikerna i Sverige missuppfattat arbetsgången. Varje läskunnig kan utan svårigheter få klart för sig att en skriftlig förklaring är ett redskap som vi Europaparlamentariker har för att starta eller väcka nytt liv i en debatt kring ett ämne som ingår i Europeiska Unionens befogenheter. Detta går inte att förringa till mitt påstående.
Inte heller kan 370 av 736 ledamöter kallas för ett samlat Europaparlament. Men just detta gör Marcin de Kaminiski.

Vidare förklarar han helt ogenerat den uttalade viljan att bekämpa pedofiler och sexualbrottslingar som falsk och lögnaktig. Det är skrämmande såväl som förolämpande. Invändningen att alla vill värna barnen och bekämpa nyttjandet av barnpornografi håller inte. Det räcker bara att gå tillbaka något mer än tio år i vårt eget land för att se hur svårt – eller rättare sagt omöjligt – det var att få ledande företrädare för övriga Allianspartier att ansluta sig till det kristdemokratiska kravet att förbjuda innehav av barnpornografi.
Även i den debatten målades jag upp som ett hot mot demokratin och i synnerhet tryckfriheten.

Men finns det någon av alla liberala ledarsidor som då bekämpade mig, som i dag önskar legalisera innehav av barnpornografi? Och var finns viljan nu, till ett sansat samtal kring dessa så uppenbart ”heta frågor”? Är det någon som inbillar sig att kategoriska påhopp är det bästa sättet att inleda ett sådant samtal?
Det är lätt att på avstånd svartmåla. Men hade bara viljan funnits för en seriös, närmare och sanningssökande kontroll, skulle bilden av Europaparlamentets inställning till rättigheterna på internet vara en helt annan.

En skriftlig förklaring – som Smile 29 – är inte lagstiftande. I junisessionen antog Europaparlamentet två resolutioner som betonar skyddet av den personliga integriteten och säkerheten på internet. Detta har varken mina ivriga motdebattörer eller denna tidnings ledarsida intresserat sig för.
Varför?
Själv har jag aldrig utgett mig för att vara en expert på internet. Men så mycket vet jag att det med internet har blivit mycket lättare att göra efterforskningar. Det märks inte i denna debatt. Noggrannhet och förmågan till ”skiljedom” är inget som följer med tekniken, det är dygder man måste lära sig själv.
ALF SVENSSON, Europaparlamentariker.