Vi gillar Miljöpartiet men kan inte tänka oss att rösta på dem. Vi hyser djupaste respekt för deras språkrör Maria Wetterstrand men kan inte förmå oss att lägga en röst på henne. Vad det beror på? Vi är fyra miljöpolitiska aktivister - en liberal, en socialist, en pragmatist och en frihetlig vänstermänniska - som menar att det är helt centralt att inte religiösa föreställningar ska tvingas på en befolkning. Politiken måste vara sekulär. Därför går det inte att rösta på Miljöpartiet trots att vi gillar stora delar av deras framtoning. Deras politik baseras nämligen på en religiös föreställningsvärld, och vad värre är, deras politik vill tvinga på alla andra denna religiösa övertygelse.

"Naturen har ett egenvärde". Så sammanfattade språkröret Maria Wetterstrand Miljöpartiets ideologi vid två skilda tillfällen under årets Almedalsvecka. Först i en debatt mot liberalen Johan Norberg under torsdagen och senare samma kväll i ett tv-samtal med Alexander Bard och Niklas Svensson. Wetterstrand ansåg sig därmed ha definierat skiljelinjen mellan Miljöpartiets ekologistiska ideologi och de andra politiska partierna. När de andra partierna menar att den viktiga miljö- och klimatpolitiken måste utgå från det värde vi människor själva sätter på naturen, så svarar Wetterstrand att "naturen har ett egenvärde". Men vad betyder dessa tjusiga ord? Vad är det egentligen Wetterstrand säger?

Politisk ideologi handlar - åtminstone så länge den är sekulär och demokratisk - antingen om att vi sätter tilltro till individens förmåga att fatta beslut bättre än kollektivet eller att vi är övertygade om att det är de genomtänkta kollektiva besluten som för mänskligheten framåt. Liberalerna tror att vi får en bättre värld om enskilda människor ges mer makt att styra över sina liv. Socialisterna menar att världen blir bättre om vi gör fler gemensamma välplanerade satsningar. Både liberaler och socialister tror dock på människans möjlighet att av egen kraft skapa den bästa tänkbara värld för sig själv. De behöver inte Gud för att driva sin politik. Snarare drivs de av en gemensam övertygelse om att vi gör klokt i att skilja kyrkan från staten och låta religionen vara en privatsak. Därför har liberaler och socialister gjort gemensam sak och under snart 300 år kämpat för att separera kyrkan från staten.

När det gäller naturen är liberaler och socialister överens: Naturen är den fond mot vilken vi människor iscensätter våra liv. Om vi missköter naturen kommer vi inte längre att ha några liv att arrangera. Det kommer inte att finnas någon frisk luft att andas, något rent vatten att dricka, eller någon mångfaldig natur att njuta av. Våra barn kommer att tvingas leva miserabla liv. Därför behöver vi en fungerande och balanserad miljö- och klimatpolitik. Om det finns vetenskapliga belägg för att någonting skadar naturen har liberaler och socialister därför lätt att komma överens om att åtgärder behövs för att eliminera det som skadar. Naturen ska skyddas för människans egen skull. Den har ett värde för människan, men den har inget egenvärde, ett värde för sig själv. Naturen kan nämligen inte sätta något värde på sig själv. Endast människan kan sätta värden.

För att naturen däremot ska kunna få det egenvärde som Wetterstrand bygger sin ideologi på måste naturen tillskrivas den mentala kapaciteten att sätta värden.
Den enda varelse mänskligheten har lyckats hitta på som kan sätta värden förutom vi själva är "Gud". Det betyder att när Wetterstrand säger att "Naturen har ett egenvärde" så avslöjar hon att hon är fundamentalt religiös: Naturen är Gud! När hon sedan understryker att detta är grunden för Miljöpartiets ideologi så erkänner hon dessutom att hon är ideolog och ledare för ett religiöst parti. Inte bara ett parti för religiösa människor - religiösa människor är varmt välkomna i både liberala och socialistiska partier - utan ett parti med religiös grund som inte bara kräver ett religiöst engagemang från sina egna medlemmar, utan även vill tvinga på sin religiösa övertygelse på resten av befolkningen.

Miljöpartiets mål är att med politiska medel tvinga på alla medborgare den ekologistiska religionen. Vi ska alla tvingas leva enligt devisen "Naturen har ett egenvärde" vare sig vi delar denna övertygelse eller inte. Det finns därmed ingen som helst skillnad mellan Miljöpartiets ideologi och de religiösa politiska ideologier som förespråkas av exempelvis islamister och kristdemokrater. Kyrkan och staten ska inte längre hållas åtskilda utan förenas. Kyrkan ska ta över staten. Skillnaden är att Miljöpartiet inte förespråkar de religioner vi redan är bekanta med som islam eller kristendom, utan kommer farande med en ny ovetenskaplig vidskeplighet, ekologismen, som miljöpartisterna vill tvinga på alla medborgare politiskt och uppifrån.

Vi anser att det är av största vikt att hålla staten och religionen åtskilda. Det har överhuvudtaget varit ett av de viktigaste projekten inom politiken under de senaste 400 åren och det är tyvärr ett av de viktigaste projekten för politiken än idag. Därför kommer vi aldrig att engagera oss för eller rösta på Miljöpartiet: Miljöpartiet är ett i grunden religiöst parti. Och det är verkligen inte okej. Värnandet av naturen och dess resurser kan och bör göras utifrån människans värde och vår vilja och förmåga att skapa lösningar, inte utifrån religiösa motiv. Ekoliberaler och ekosocialister gör därför klokt i att förena sig och sätta ner foten mot ekologismen.


Alexander Bard, artist, författare och grundare till det liberala nätverket Liberati. Han är ekoliberal och anser att miljön och klimatet ska räddas för människans egen skull men tar avstånd från ekologismens människofientliga religion.

Annika Beijbom, riksdagskandidat för Folkpartiet i Göteborg och ingår i Liberati.

Erik Laakso, skribent och opinionsbildare som överväger att rösta på Miljöpartiet i något av höstens tre val men som gärna ser kampen för miljön som ett rationellt och inte ett religiöst projekt.

Anders Svensson, frihetlig vänsterpolitisk debattör och bloggare.