På andra sidan Östersjön, 120 mil från Stockholm, ligger Leninverket och kärnkraftsstäderna Tjernobyl och Pripjat. Där utspelade sig världens värsta kärnkraftsolycka strax efter midnatt 26 april 1986. Inom bara några dygn hade 150 000 människor evakuerats och radioaktiva partiklar fallit ned över hela norra halvklotet. Det är snart 23 år sedan nu och de flesta har glömt. Det trista är att katastrofen pågår ännu. Oavbrutet strömmar radioaktiva partiklar ut genom rosthål i den fallfärdiga sarkofagen som regelbundet stagas för att inte falla ihop över härdsmältan och orsaka en ny katastrof.
Fem gånger har jag varit där och sett visaren i dosimetern slå i botten. Det är en farlig plats där inga besökare stannar särskilt länge. Här finns en utställningshall och personal som mot dubbel lön jobbar halvtid.

Första gången jag besökte Tjernobyl 1997 flög jag med en skraltig helikopter över zonen och runt den havererade reaktorn.
- Tag mina barn till Sverige, vädjade den olycklige piloten. Han hade inget hopp för egen del men vägrade flyga närmare reaktorn än ett par kilometer. Ett stenkast från torget där det fortfarande finns postkontor, livsmedelsaffär och en liten bar bodde då närmare 800 personer som hade återvänt genom skogarna när hemlängtan blev för stor. Myndigheterna såg genom fingrarna och lät strömmen vara på. En dag i veckan kom brödbilen och om söndagarna kom en buss som tog dem alla till kyrkan, i stort sett den enda byggnad som klarat sig undan plundring.
I en av stugorna bodde Tamara som brukade sitta på sitt gröna utedass och speja ut över trädgårdslanden där hon odlade sina grönsaker, blommor och vindruvor. Det var Edens lustgård, förklarade hon och skrattade med sina silverfärgade plåttänder. Här vill hon leva och dö.
- Jag dör mycket hellre av strålning än av svält.
Några år senare hade cancern slagit till. Hon hade ont, orkade inte prata och nu är hon borta.
Senast jag var där, i september 2006, fanns bara 300 gamlingar kvar. En 27-årig reporter i mitt sällskap drabbades av leukemi. Inget samband, sa läkarna. Vad skulle de annars säga? Men man undrar ju.

En ung ensamstående mamma vid namn Alesya från Kiev var min tolk nästa gång i Tjernobyl. Hon hade tio år gammal evakuerats från Pripjat.
- Tag med vad ni behöver för tre dagar, sa de. Men ingen av oss har kunnat återvända.
Tillsammans med guiden Rimma Kiselitsa tog vi oss fram som genom en törnrosaskog till huset där hon bott och uppför trapporna. Lägenheten var plundrad. Alesya brast i gråt. På golvet låg en skrivbok i vilken hennes mamma skrivit något om lillebrors första steg. Alesya rev ut det radioaktiva bladet och stoppade det i fickan.
Tjugo mil norrut fågelvägen ligger Novozybkov, en liten stad i södra Ryssland. Det råkade regna där när det radioaktiva molnet från Tjernobyl kom förbi. Hela staden är radioaktivt nedsmutsad och skulle egentligen ha evakuerats. Det blev aldrig av. I början fick de 43 000 invånarna varav 12 000 är barn en slant från staten varje månad för att stanna kvar. Men det är länge sedan nu det kom några pengar.

Som projektledare för Lionsprojektet Tjernobyls Barn/Novozybkov var jag och mina medarbetare under flera år med om att köra dit hjälptransporter och att renovera stadens kvinnosjukhus Änglagård för 1,7 miljoner. Jodå, jag har fått lov av Colin Nutley att kalla det så. Alla i Novozybkov har cesium-137 i kroppen vilket gör 80 procent av dem sjuka. Särskilt de nyfödda barnen. Alla gravida kvinnor har i genomsnitt tre sjukdomar som måste behandlas och var fjärde är så svag att hon måste snittas.
En historisk dag som i dag, när alliansen i Sverige talar om att bygga nya kärnkraftverk, tänker jag på alla de 700 barn som varje år föds på Änglagård. Men jag tänker också på Constantia som 82 år gammal stod i sitt radioaktiva potatisland i byn Svjatsk och var ledsen över coloradoskalbaggarna som tog hennes radioaktiva skörd. Hon hade en tand kvar i munnen när hon dog. Den skickades till Moskva för analys.
Jag tänker på brandmännen som först kom till olycksplatsen och som svarta av strålsjuka föll sönder och nu är begravda på Mitinikyrkogården i Moskva. Jag tänker på journalisten och författaren Alla Yaroshinskaya som då satt i duman och lyckades smuggla ut 600 sekretessbelagda handlingar om olyckan när Sovjetunionen föll samman. Hon har skrivit avslöjande böcker om det och belönats med alternativa Nobelpriset. Tyvärr är inga av hennes böcker utgivna i Sverige.

Kanske hade Tjernobyl-offrens och hennes berättelser gett Maud Olofsson och Göran Hägglund mod att stå emot kärnkraftslobbyisterna.
Jag vädjar till alliansen: Lär er av Tjernobyls offer innan det är för sent.


MONICA ANTONSSON
Monica Antonsson är journalist och författare till "Mia- Sanningen om Gömda". Hon har också varit projektledare för Lionsprojektet Tjernobyls Barn/Novozybkov.