I internets barndom
var nätet en plats där forskare och datorintresserade verkade. I den begränsade kulturen växte idén fram om att all information ska vara fri. Det var naturligt i den miljön och bidrog till att internet kunde utvecklas på det sätt som det gjort genom arbete med att ta fram gemensamma protokoll med mera. Det ska vi alla vara tacksamma för.
1995 började det övriga samhället etablera sig på nätet. Redan tidigt stod det klart att det var en utveckling som inte var önskvärd för internetaktivisterna.
De kom mer och mer att marginaliseras och idén om att all information ska vara fri blev givetvis omöjlig att upprätthålla när internet blev en del av resten av samhället.
Debatten har
stundtals varit hätsk och internetaktivisterna har blivit mer och mer aggressiva. Något vi
Monique Wadsted kunnat se prov på under senare tid med hot och trakasserier mot meningsmotståndare och företrädare för rättighetshavare som jag. De har även attackerat regeringens, polisens och Antipiratbyråns hemsidor.
Det som från början var en kultur som verkade för fred och globalisering har utvecklats till en osund subkultur där medlemmarna anser sig stå över lagen och har rätt att göra och säga vad de vill.
De accepterar helt enkelt inte att internet nu är en del av hela samhället.
Flera av dem, som killarna bakom Pirate Bay, har också lämnat det ideella stadiet bakom sig. Genom att utnyttja den stora trafiken till Pirate bay tjänar de numera mycket pengar på att sälja annonser bland annat för spelbolag och för unga kvinnor som webcam-strippar.
Att det skulle
vara nödvändigt med särskilda frihetsregler just på internet är givetvis nonsens. De upphovsrättsregler som finns fungerar också på nätet.
Den anpassning som gjordes av den svenska upphovsrättslagen förra året klargjorde att kopiering för eget bruk av en olagligt framställd förlaga var förbjudet.
En sådan lagändring kan knappast anses kontroversiell.
Internetaktivisterna har dock inte gett upp och gruppen fick ett uppsving i och med uppfinnandet av filbytesprogram.
Svenska internetaktivister skapade knytpunkter för att underlätta den illegala hanteringen.
En stor del av dessa kom att läggas i Sverige på grund av den stora bandbreddskapaciteten och polisens bristande resurser för att hantera den här brottsligheten.
Fler och fler vanliga människor började ladda upp och ned bland annat filmer utan att betala för sig. Inte kanske i första hand för att de trodde att det var korrekt utan för att det var möjligt.
Att ladda ned
en film via Pirate Bay tar ofta flera timmar. Många svenskar kan på den tiden ta sig till närmaste videouthyrare många gånger.
För dem som har långt till sådana butiker finns det möjlighet att hyra filmer per post. Även sajter med legal tillgång till filmer finns numera.
Att hyra en ny film i Sverige kostar cirka 30 kronor; ett överkomligt pris även för en låginkomsttagare.
Varför laddas då
filmer olagligt ned från nätet? Jag gissar att det beror på att det är tufft, att man på nätet kan få tag på olagliga kopior av filmer innan de kommit på bio eller hos videouthyrarna och att risken för upptäckt har varit mycket liten.
Att ett stort antal ungdomar och vuxna bryter mot lagen är förstås ett problem. Receptet mot detta är dock inte att legalisera den här verksamheten.
Lika lite som någon politiker skulle komma på idén att legalisera fortkörning på grund av att många bilförare kör för fort, lika lite finns det skäl att ändra upphovsrättsreglerna bara för att många ägnar sig åt olaglig upp- och nedladdning.
Inte heller civil olydnad motiverar att ta del av underhållning utan att betala för sig.
En stor del
av Sveriges ekonomi består numera av handel med olika typer av immateriella rättigheter. Om bristen på respekt för upphovsrätt och andra rättigheter får ytterligare fotfäste kommer det att få betydelse också för Sveriges ekonomi.
Rättighetshavare inte bara i USA utan också i Sverige och övriga Europa är bekymrade över utvecklingen här. Respekten för upphovsrätten behöver alltså stärkas även för Sveriges skull.
MONIQUE WADSTED
