Vill ni se slavarbete i dagens Sverige? Gå då till en restaurang i Stockholms city eller stanna kvar på ert kontor efter arbetstid och se efter vem som städar.
Anslaget må låta dramatiskt, men förklara då för mig vad som skiljer situationen för en papperslös i Sverige i dag med situationen för en slav under slaveriet i sydstaternas USA.
Konfliktlinjerna gjordes tydliga i fallet Lilla Karachi, en restaurang i Gamla stan som satts i indrivningsblockad av Syndikalisterna (SAC) då en av deras papperslösa medlemmar tvingats jobba svart och sen ändå inte fått ut sin lön.
Maria Abrahamsson skrev ledarartiklar i SVD där hon upprepade företagarens version rakt av. Åtskilliga borgerliga debattörer och ungdomsförbund uppmanade till stödätande för att minska blockadens effekt. Pinsamt nog för dessa visade det sig att Lilla Karachis "revisor" inte var någon revisor och att bokföringen gav SAC rätt.
Nu ångrar sig vissa debattörer, men högerns ryggmärgsreflex att ställa sig på företagens sida mot en papperslös arbetare som kräver ut lön visar att många inte vet under vilka villkor papperslösa lever.

Jag har mött papperslösa som arbetar på två olika jobb för tio kronor i timmen, som bor sex sju personer i en trea, som förvägras vård, som aldrig kan vända sig till polisen och som saknar alla de rättigheter vi tar för givna. Enligt uppskattningar från flyktingorganisationer finns det mellan 25000 och 80000 papperslösa i Sverige.
Uppskattningarna är osäkra då ingen frivilligt skulle medge att han eller hon saknar papper, och därigenom riskera utvisning.
En del har sökt asyl och efter avslag gått under jorden i Sverige, andra har inte sökt formell flyktingstatus utan kommit enbart för att kunna arbeta.
En sak har de gemensamt: vi förvägrar dem grundläggande mänskliga rättigheter.

När jag bodde i Barcelona deltog jag i kampen för flyktingamnesti. Ett par hundra flyktingar som tröttnat på att gömma sig för polisen slog läger runt en kyrka i centrum. Vi var några personer - den vanliga samlingen vänsterungdomar, några från det spanska facket CGT samt en eller annan kristen - som kom dit på kvällarna för att dela ut mat och prata med de papperslösa.
Först kändes det som vanligt - man kämpar för det man tror är rätt och inte för att man förväntar sig att vinna.
Men Spanien beviljade flyktingamnesti. I Sverige var det tvärtom. En enorm folklig uppslutning tycktes göra det omöjligt för politikerna att väja för en solidarisk flyktingpolitik. Men resultatet blev en urvattnad amnesti och en fortsatt skamlig flyktingpolitik.

Frågan kräver en internationell lösning, men till dess måste vi organisera oss i den värld vi lever i.
Gränserna går inte bara mellan länder utan rakt genom dem, mellan arbetare med rättigheter och arbetare utan rättigheter.
Sättet att förbättra situationen för papperslösa i dag är genom facklig organisering - inte för att det är humanistiskt riktigt utan för att den svenska arbetarklassens och de papperslösas villkor är intimt sammanlänkade.
Riktigt så enkelt är det förstås inte.
I det enskilda fallet kan papperslösa och svenska arbetares intressen tyckas stå i motsättning - även löner långt under de svenska kollektivavtalsnivåerna kan vara högre än i landet de kom ifrån.
Så hävdar man att organiserandet av papperslösa hotar den svenska arbetarklassens position. Även det är ett argument som går tillbaka till tiden för slaveriet. När slavarna frigjordes så hotades den vita arbetarklassen, när kvinnorna trädde in på arbetsmarknaden hotade de männen och så vidare.
Det är inte så att det inte stämmer - förekomsten av svaga grupper hotar arbetarklassens styrka. Men arbetarrörelsens svar måste vara att samarbeta med de utländska arbetarna.

Så länge det finns människor som inte har andra val än sådana arbeten kommer utnyttjandet av dem att fortsätta - brottsligt eller ej.
Vi måste göra det möjligt för de papperslösa att säga nej till de skamliga löner de erbjuds.
LO:s strategi, att kriminalisera anställandet av papperslösa eller stänga utländska lönedumpande företag ute, löser ej frågan. Inte heller högerns reflexmässiga stöd för företagare.
Europafacket, där LO:s Vanja Lundby Vedin är ordförande, har tagit ställning FÖR organiserandet av papperslösa. I ljuset av det är det märkligt att LO på hemmaplan ställt sig så kallsinnigt till en konstruktiv debatt och skjutit över problemet på politikerna. Samma politiker som stödäter på Lilla Karachi.
Vad förväntar ni er för resultat, LO? Under lång tid har SAC varit de enda som tagit sig an de papperslösa, vilket gett dem en stor tillströmning av papperslösa som vill förbättra sin situation.
Av högerdebattörer och Abrahamsson förväntar jag mig inget, men att LO gör lika lite för att lösa situationen är beklämmande.
Nu har dock Fastighets förbund skrivit en motion inför LO:s kongress i vår som, om den går igenom, skulle göra det möjligt att organisera papperslösa i LO.
Det är en bra början, det är den enda möjliga fortsättningen. Kommer LO ta sitt ansvar? Vi får väl se.

PETTER NILSSON
facklig aktiv med papperslösa Petter bloggar på antigon.wordpress. com och jobbar numera med oppnastockholm.se.