Regeringens förslag på ändringar i den så kallade FRA-lagen ser vid första anblick ut att vara ett helt smörgåsbord av förbättringar och kontrollinstanser. Men om man granskar det mera noggrant ser man att det egentligen inte förändrar särskilt mycket.
Vad som är ännu mera oroväckande är att voteringen inte kommer att ske förrän efter det att lagen har trätt i kraft. Men en lag som kräver så pass många tillägg och regleringar kan intuitivt sett inte vara bra och frågan är då om vi ens ska låta den träda i kraft. En myndighet, alltså FRA, som dessutom kräver allt från speciella domstolar, till lagar och utredningar kommer att sitta på allt för mycket makt för att vara hanterbar ur ett integritetsperspektiv. Om lagen ska förbättras räcker det inte med försköning av fasaden. Den måste rivas upp för att ny grund ska kunna läggas.
Reinfeldt och Tolgfors lovar att de nya ändringarna inte kommer att medföra massövervakning. Detta baserar man på att FRA måste ha särskilt tillstånd för att få spana på "fysiska individer" som sökbegrepp. Detta ändrar tyvärr inte mycket. Enskilda fysiska individer är endast sekundärt intressanta ur ett övervakningsperskpektiv, något som jag och många av mina akademiska kolleger förklarade på DN debatt den 3 september.

I stället är det elektroniska relationer och mönster som kan ligga till grund för så kallade sociogram, alltså det fotavtryck vi lämnar efter oss på nätet, vilket i sin tur ligger till grund för det urval som sker ur en oöverskådlig mäng data. FRA kommer alltså att kunna härja ganska fritt och endast i undantagsfall behöva be om tillstånd för att fokusera massavlyssningen på en viss "fysisk person".
Även utan att spana på en enskild individ kan man snabbt lokalisera och systematisera människor med en viss politisk åsikt, sexuell läggning eller religiös övertygelse.
Detta verktyg kan inte ligga i händerna på en underrättelseverksamhet. Det strider i grund och botten mot de liberala värderingar som alliansen inte längre förtjänar att räkna som sina egna.

Det råmaterial, som nu bara får sparas i ett år, innehåller även den en oförändrad kränkning av den personliga integriteten. Kommer den trafikdata som inhämtas fortfarande vara en spegling av förekommande trafik, som angivet i den ursprungliga lagen? Här lämnas inget konkret svar. Man tror man sig kunna dra fokus ifrån denna fråga genom att säga att FRA bara ska få spana på vissa "trafikstråk". Men ett sådant begrepp finns inte, åtminstone inte som vedertagen praxis. Hur kan det överhuvudtaget finnas "stråk" på internet, som i sin arkitektur är decentraliserad och global? Om vi ska ta lagändringarna på allvar måste vi kunna tala i klartext. Metaforer duger inte i en lagändring.

Den teknologiska utvecklingen och explosionen av människors användande av nya digitala medier har gått mycket fortare än vad politiken hade räknat med. FRA-lagen vilar på ett föråldrat tänkande från den tiden då signaler gick i etern. Helt plötsligt ger man sig in på ett helt nytt område befolkat av helt vanliga människor. Varje beslut om militär spaning på internet måste därför få ta tid. Frågan måste utredas genom en parlamentarisk utredning och en ordentlig offentlig debatt. Det ligger nu på de borgerliga riksdagsledamöterna att välja om man vill skynda fram på bekostnad av att man löper risken att begå ett stort misstag.

Ändringsförslagen ter sig allt mer som en avledningsmanöver iväg från den enda relevanta frågan. Skall FRA koppla in kablar hos svenska internetoperatörer som kopierar all trafik och behandlar denna i en superdator? Eller ska de inte få göra det? Detta är till slut allt som räknas och det enda som avgör om det rör sig om massövervakning eller inte. Givetvis gör regeringen allt som står i deras förmåga för att avleda uppmärksamheten från denna fråga. Det minsta man kan begära är ett svar.
Sex folkpartister med Camilla Lindberg i spetsen gick tydligt ut med att lagen skulle göras om i grund och botten under demonstrationerna vid riksdagens öppnande.
Men det ändringsförslag som nu ligger räcker inte ända fram. Det är bara en sak att göra. Riv upp och låta den demokratiska processen få börja om från början.


Christopher Kullenberg
Christopher Kullenberg är doktorand i vetenskapsteori vid Göteborgs universitet och redaktör för Resistance Studies Magazine. Han bloggar också om flödesontologisk filosofi på www.christopherkullenberg.se.