Det som från början fängslade mig med Charles Darwin var en händelse jag hade läst om. Alldeles i början av den långa resa som Darwin gjorde ombord på fartyget Beagle under 1830-talet, som ung vetenskapsman och personligt sällskap till kaptenen ombord, Robert FitzRoy, inträffade följande: Ombord på det lilla fartyget satt kaptenen och Darwin en sen eftermiddag vid middagsbordet i den trånga kajutan.
Plötsligt började dom tala om slaveriet i världen. Man får föreställa sig en till en början relativt stillsam middagskonversation, som om vi i dag skulle ha talat om finanskrisen eller situationen i Gaza. Darwin hävdade bestämt sitt motstånd mot människohandeln som han fann vara både allmänt motbjudande och definitivt mot Guds tanke om alla människor som en gudomlig avbild. FitzRoy menade annorlunda, inte om Guds avsikter, men väl att människor föddes olika och att vissa vara förutbestämda att styra över andra. Han föreslog att Darwin skulle låta sig visas runt på plantager när de väl kommit fram till Brasilien och själv tala med slavarna, om de egentligen ville ha ett annat liv. Darwin undrade då om det var troligt att slavarna skulle tala sanning i sina ägares närvaro. Fitzroy blev rasande över att få sin åsikt ifrågasatt och lämnade matbordet.

Trots det som hände fortsatte Darwin och FitzRoy att under fem år (!) vistas ombord på fartyget. De umgicks i fortsättningen korrekt och hövligt och de undvek alla konversationsämnen som kunde vålla samtalskatastrofer.
Både Darwin och kapten FitzRoy var religiösa och aktivt troende. Många år senare, när Darwin gav ut sin bok om evolutionsläran, insåg FitzRoy till sin förfäran att han hade närt en orm vid sin barm. Darwin hade med sina tankar och upptäckter, bland annat de berömda finkarna på Galapagosöarna, börjat avskaffa behovet av en skapande Gud och därtill en tro, till största delen byggd på mystik.
För FitzRoy var detta en katastrofal utmaning. Vid en berömd diskussion i Oxford samma år boken kommit ut, deltog Fitzroy, viftande med en bibel i handen, ropande att detta var den enda boken som behövdes. Några år senare låste han en söndagsmorgon in sig i sitt badrum och skar halsen av sig.

Medan Darwin genom sitt vetenskapliga arbete kom allt närmare en förståelse av evolutionens olika grundläggande processer, fick han allt svårare att hantera sin tro. Darwin hade dessutom problemet näraliggande på mer än ett sätt; det handlade inte bara om kapten FitzRoy utan också om Darwins hustru Emma som var djupt religiös. Hon oroade sig ständigt för "sin mans själ."
När jag började fundera på att skriva en pjäs var det givetvis inte för att i första hand dramatiskt återberätta ett historiskt skeende, även om där finns många lockande teatrala aspekter. Det trånga fartyget, ovänskapen, Darwins ständiga sjösjuka, och framförallt de personliga spänningarna. Det som intresserar mig är givetvis att kampen mellan tro och vetande är lika stor och avgörande i dag som på Darwins tid, även om förtecknen till många delar är förändrade.

Nu, 200 år efter Darwin födelse, och 150 år sen hans stora bok "om arterna" utkom, är pjäsen klar. Sannolikt får den sin premiär utanför Sverige.
Att Darwin är en av tidernas största vetenskapsmän är det väl knappast andra än de mest ultrakonservativa religiösa av olika schatteringar som ifrågasätter i dag. Han kan och ska naturligtvis jämföras med såna storheter som Galilei, Newton eller Einstein. Men det som skiljer honom från framförallt Einstein är att hans teorier om livets utveckling är något som vi alla kan ta till oss, begripa utan att vara akademiska specialister.
Vi kan förstå att människan har ett avlägset gemensamt förflutet med apor. Det är begripligt även i vardagen att schimpansens och människans genetiska kod bara skiljer sig åt minimalt. Det är för att se sig själva som människor står vid apburarna.
Darwin byggde en teori som vi i dag kan fördjupa genom våra kunskaper om DNA och gener. Det var byggstenar som Darwin på sin tid bara kunde ana vagt i en avlägsen framtid. Ingenting av hans grundläggande teorier har dock blivit hänvisade till vetenskapliga museer. Han hade naturligtvis inte rätt i allt han skrev, allt han tänkte. Det viktigaste är dock att han inte hade grundläggande fel. De som jagar nya kunskaper om livets uppkomst och utveckling har inte knuffat Darwin i diket.

Hans liv är en lärorik berättelse om en ung man, en misslyckad medicinstudent som inte tålde anatomiska lektioner, som ändå till sist hjälpte oss att ta ett stort steg mot förståelsen av vilka vi är och varifrån vi kommer. Hans tålamod, hans envishet och hans förmåga att lyssna till andra ledde honom rätt.
Han är med andra ord fortfarande i allra högsta grad med oss i dag. Han är alltså mer än väl värd en mässa.

HENNING MANKELL