Den före detta moderatledaren Ulf Adelsohn uppmanar vänner och bekanta att bojkotta högertidningen Svenska Dagbladet som han anser är för regeringskritisk.
SvD:s före detta chefredaktör är inte förvånad över Adelsohns hätska attack. Han menar att den snarare följer en tradition av intolerans och repression inom den svenska högern.
Bertil Torekull skriver: I den mörka högerns katakomb har det aldrig varit högt i tak. De som inte jamsat med i allt har lätt betraktats som nationens fiender.
Och det hände sig vid den tiden då stjärnan och de tre vise männen skulle lysa frid över både onda och goda i detta det bästa av riken att det i stället hördes ett fruktansvärt skri.
Det kom från en riktig ulv, en ruggsliten vildhund i den kalhuggna högerdjungel som Fredrik och Anders lämnat bakom sig efter det herrans liv de fört under sitt första år som regenter. Det var ett skri icke av blodtörst men av djupaste förtvivlan, stiget ur en av de konservativas ärligaste strupar – Ulf Adelsohns. Ett hedersknyffelskri från en man som skjuter från höften, kysser och slår ihjäl med samma glada själ och provat allt utom att bada i kärnreaktorns kylvatten vilket han ville men inte fick.
Detta var vad hans skriande sades handla om:
Anklagande sitt livs- och husorgan Svenska Dagbladet för att ha orsakat alliansens branta fall i opinionen hade Ulf sagt upp sin prenumeration och uppmanat sina 30 bästa vänner att göra detsamma – icke förnya den, icke skänka den som julklapp. Detta budskap riktade han till gräddan av mörkblå opinionsbildare med Urban Bäckström på Svenskt Näringsliv i spetsen, vår nye store sagoberättare, en annonsvärldens Pomperipossa men med betoning mer på Pomperi-Mossa.
Varför tjöt då Ulven? Kritiserade han Svenskan för att (precis som SJ där han är ordförande) leva på skattestöd ( för SvD 65 miljoner per år)? Icke: han skriade över bladets nyliberala ledarsida som bara hackar på alliansen, över Brännpunkt, dess liberalhumanistiska debattsida, ja egentligen över hela den förbannade blaskan med dess arga folkliga insändare.
När jag läste Ulfs bittra brev suckade jag och tänkte ömt på vilken fin kvarleva han ändå är. Han fullföljer en storartad tradition inom ädelhögern att jaga inte bara gravt oliktänkande med blåslampa utan även dem som är det minsta fria i anden. Jag vet för jag har prövat på herrarnas käpp i olika omgångar:
Som ung redaktör på Gotlands Allehanda på 50-talet då den samlade högerskocken ville fördriva mig från ön för att jag vågat intervjuat en livs levande riksdags-sosse samt ordnat omröstning om en årlig Rosendrottning; sedan som något äldre då jag erbjöds bli redaktör för Norrköpings Tidningar om jag bara ville vara vänlig nog att först bli medlem i partiet.
Till sist när jag äntligen blev chef för Svenska Dagbladet. Djupt misstrodd innan jag tillträdde eftersom jag bar röda strumpor och sen efteråt utsatt för förtroendeomröstning i styrelsen sen jag haft mage att starta en miljösida, till råga på allt grönfärgad vilket ledde till misstankar om att jag hade något ihop med den då infamt väna Åsa Domeij.
I den mörka högerns katakomb har det aldrig varit högt i tak. De som inte jamsat med i allt har lätt betraktats som nationens fiender. Den ende redaktör som överlevde denna skärseld var Buster von Platen, hans adliga elegans dolde att han redan 1968 på Veckans affärer även han burit radikalröda sockor.
Nå. Dessa styvhögerns ryggmärgsreflexer mot frimodighet och oberoende överlevde länge med en pålitlig färgdepå i Timbro; i Svenska Dagbladets stiftelse dröjde sig några läckra skråpukar kvar, de flesta där idag är dock överens med Schibstedt och chefredaktören Linder, en förträfflig före detta talskrivare åt Bildt, att ”Svenskan inte gärna kan bli regeringsorgan bara för att vi fått en ny regering”.
Så sant. Men helt släcktes aldrig den frihetstärande urelden i de konservativas tempel. Med välfärdskramare som Borg och Littorin och en rådjursögd nationalterapeut som Reinfeldt har glöden i den dånande kratern hämtat lågans kraft och vildhundarna börjat tjuta igen i klagan över fria predikanter, det vill säga pressen.
När man inte vågar ta itu med själva saken, regerandet, biter man hellre huvet av budbäraren. Ty förtvivlan är spridd i borgerligheten över alliansens totala oförmåga att förvalta folkets breda stöd från lyckovalet 2006. Åh, alla dessa dundertabbar: regeringens amatörmässiga personval (inga namn, vi orkar inte höra dem igen förrän de betalat sina skattetillägg!), dess löftesbrott ( till exempel att inte annonsera ut hövdingtjänsten i Stockholm län utan fortsätta göda nomenklaturan med ämbeten precis som s); dess eminenta klantighet att göra lankor av de mest glasklara trumfess ( fastighetsskatten), dess rigida fixering vid formulär-ideologi (som att sälja ut det av folket så dyrt älskade lönsamma Vin & Sprit till – kanske rentav – Wallenbergarna – som om det skapade mer jobb!!); dess platt-TV-kultur (förlåt oss Viktoria! de veta icke vad de göra!), dess försvarsstrategi utformad av en intet ont anande värnpliktsvägrare,etc…
Om detta handlade Skriet från Vildmarken. Egentligen. Ty inte ens 50 välvilliga Svenskan, vilket Gud förbjude, skulle kunna lyfta våra arbetarmoderater en endaste procent i Sifo. Det vet vildhunden men vågar inte bita nationalterapeuten i hasan eller slita flätan av den Borg som är oss en väldig Gud. Därför hugger han efter Svenska Dagbladet vilket är lika ofarligt som att hugga efter SJ – staten håller sin hand över båda. Säg den ideologi som inte blir blind när den når egennyttans passlösa gräns.
Ack, gläns över sjö och strand, du stjärneljus från våra krossade illusioner. Låt oss skåla i ett glas Carnegie.
BERTIL TOREKULL
Bertil Torekull är författare och före detta chefredaktör för Svenska Dagbladet. I sin senaste bok – ”Uppbrottslingar” – skriver han bland annat om hur Anders Wijkman stöttes ut ur högervärmen då han blev miljövän på 70-talet.
