Jag har saknat att vara med i ett parti. Nu vill jag kandidera till riksdagen, skriver Gustav Fridolin, het kandidat till att bli nytt språkrör för Miljöpartiet.
När min mormor och morfar växte upp så var Sverige ett annat. Svälten drev människor på flykt, det var tillåtet att avskeda den kvinna som gifte sig och den som inte föddes i rätt familj hade ingen chans att plugga vidare efter folkskolan. Mormor, morfar och deras generation vägrade acceptera de förutsättningarna. De ville något annat. Och de lyckades. När de gick i pension lämnade de en välskött klädbutik efter sig. Och Sverige fanns med på listorna över världens rikaste länder.
Det här är historien bakom det Sverige vi har i dag, och det är en historia med en väldigt intressant kvalitet: den är alldeles sann.
I den politiska debatten har den kanske förvandlats till ett skal, en uttjatad julsaga som går i repris år efter år i en alltmer urblekt version. Men den är inte desto mindre sann. För mig var det skådeplatsen för mina morföräldrars livsäventyr och avstampet till många samtal med den första idol jag hade i livet: min morfar.
Han lärde mig att alldeles bakom det som skapade Sveriges framgång – snilleföretagen, naturresurserna och rösträttsrörelsen – vilar en historia om optimism och engagemang. Om människor med vetskap om att vi alltid kan skaffa oss kunskapen, modet och verktygen att förändra världen och ta vårt öde i våra egna händer.
Min morfar hade inga tvivel om att saker kan bli bättre. Hans utgångsläge var aldrig lysande, men hans generation lyckades både göra något av sina egna liv och samtidigt bygga upp landet efter sina drömmar om hur ett samhälle borde se ut.
I dag har vi en del att lära av detta. Vi är i vart fall många som hittar ett föredöme i det.
För så är det ju: Varje dag tar människor av sin tid för att träna knattelag, koka kaffe till pensionärsföreningen eller öva till byns revy. Människor som går ihop bär en väldig kraft. Bara de senaste månaderna har jag fått vara med när föräldrar i Perstorp kämpat för undervisningen till sina barn, när Lönsbodaborna gått man ur huse för sin fritidsgård, när Ängelholms pensionärer lyckats stoppa nedskärningar på omsorgen om de äldre, och när vi hemma i Vittsjö räddade vårt bibliotek från nedläggning.
Det här är ett Sverige som inte alltid syns i mediebruset, men det är ett Sverige jag älskar.
I media syns sällan hjältarna och vinsterna, ljuskäglan faller på nederlagen och på fåtalet som roffar åt sig – uppifrån med bonusavtal och underifrån i gäng med farliga västar. Det lämnar en bismak av uppgivenhet och det skrämmer mig, för uppgivna och rädda människor är demokratins största mardröm.
Det är en sak att kämpa och förlora, men vad händer när vi inte ens vågar ta upp kampen?
I somras träffade jag en gammal kompis på buss 532 mellan Vittsjö och Hässleholm. Hon hade varit ringvikarie i äldreomsorgen, men nu var det kris och då fick de äldre tydligen klara sig utan henne. Min kompis blev aldrig varslad, telefonen bara slutade ringa. Om min morfar kunde behålla sin framtidstro hela livet, varför ska då människor i dag förlora den som unga?
Det behöver inte vara så. Det är inte bättre ekonomi att betala kostnaderna för arbetslösheten, än att betala människor lön i omsorgen, vården och skolan. Nedskärningarna lämnar tiotusentals människor efter sig. Några får betala krisen i lidande, i stället för att vi alla betalar den i pengar. Det är inte resultatet av någon naturlag, utan av politik.
Ingen har tvingat regeringen att sänka skatten och a-kassan eller att stänga flera av dörrarna till vidareutbildning.
Några dagar efter att jag träffat min kompis på 532:an så var det EU-val, men i Hässleholm såg jag bara en enda valaffisch. Med en blond lintott på en sommaräng önskade Sverigedemokraterna det Sverige som flytt tillbaka. I övrigt: Tystnad. Det som sker är resultatet av politik, men ingen verkar tro sig om att kunna påverka den. Och hur ska någon då orka tro på framtiden?
Det är som om gemensamma lösningar gått ur modet. Arbetslösheten ska fixas genom att man coachar de arbetslösa. Klimathotet genom att vi handlar rätt i snabbköpet. Så förvandlar man samhällsproblem till en personlig skam. Den som blir arbetslös känner att den inte duger. Den som inte har råd att köpa ekologiskt skäms. Och den som ruttnar helt och röstar på extremister som drömmer sig tillbaka till det som var får veta att han är inskränkt och borde skämmas. Igen.
Jag tror inte på skammen. Jag tror på engagemanget.
Av det skälet har jag saknat att vara med i ett parti. Det är ofarligt för makten att folk har åsikter, det är när man går ihop något kan hända. Vi har fått så mycket efter mormor, morfar och deras generations kamp. Vi kan åstadkomma minst lika mycket som dem. Vi har att göra: utrota nyfattigdomen, hejda klimathotet, rusta upp miljonprogrammet. Jag vill vara med. Därför vill jag kandidera till riksdagen för Miljöpartiet de gröna.
GUSTAV FRIDOLIN
