Kända brottsmålsadvokater väcker ofta anstöt genom sin excentriska klädstil. Det har till och med hävdats att somliga advokaters extravaganta uppenbarelser missgynnat klienterna.
m I själva verket kan det vara tvärtom: De i ögonfallande kostymerna och svindyra skjortorna kan stärka klienternas ställning.
Det skriver i dag modejournalisten ANDERS BERGMARK.
Ibland är det svårt att befria sig från känslan att utgången i de mest hårdbevakade brottmålen hänger på håret.
Försvarsadvokatens hår alltså. Tanken dök upp senast när målet mot de så kallade Sturplansprofilerna prövades i Svea Hovrätt häromdagen.
Många advokater i de brottmål som blir följetonger i massmedia väcker uppmärksamhet och anstöt genom sin uppseendeväckande personliga stil. Kritiken, i den mån det inte bara handlar om jante, går ut på att advokaterna inte visar respekt för situationens allvar och för vad som faktiskt står på spel för de inblandade. Vissa hävdar att de sätter sina klienters sak på spel genom att klä sig på ett sätt som inte signalerar trovärdighet, utan – vadå? Girighet? Måttlöshet? Valfri annan dödssynd?
Det är högst respektabla och relevanta synpunkter. Men det är inte hela bilden.
Jag tror att de estetiska utsvävningar som den här kategorin yrkesmän (för det handlar aldrig om kvinnliga advokater) gör sig skyldig till faktiskt ofta görs med det medvetna syftet att gynna deras klienter. Det skapar publicitet kring de inblandade och i dag, mer än någonsin tidigare, är publicitet bara ytterligare en aspekt av makt. Man kan gilla det eller ogilla det, men inte bortse från det.
Sedan finns naturligtvis en risk att man blir lite för goda vänner. Det är inget nytt fenomen och inte specifikt svenskt heller. Tvärtom personifieras det av den amerikanske brottmålsadvokaten Bruce Cutler, som blev ryktbar på 1980-talet för att ha fått gangsterbossen John Gotti frikänd vid tre tillfällen.
I oktober 2003 utsåg jag själv Thomas Martinsson, som bland annat försvarade Stureplansmördaren Tommy Zethraeus, till en av Sveriges tio bäst klädda män i tidningen Café. Han platsade inte på listan för god smak, elegans, känsla för proportioner eller några andra egenskaper som man brukar förknippa med välklädda personer. Han platsade därför att han medvetet bröt mot konventionerna i den traditionellt sett nedtonat och sobert klädda advokatkåren. Hans klädsel, och för all del också hans hårda jargong i rättssalen, väckte känslor och gjorde honom till en riksbekant mediefigur.
Thomas Martinsson var inte den första högprofilerade försvarsadvokaten som skilde ut sig med sin extravaganta stil och han blev, som vi vet, inte heller den siste.
Det är naturligtvis ingen slump att det ofta är samma personer som figurerar om och om igen i de mest mediebevakade målen. De har blivit jurister för att de gillar status. De väljer mål som blir mediaföljetonger för att de gillar rampljuset och de behöver synas för att få fortsätta att synas.
Det är naturligtvis också så att det här är personer som rampljuset, det vill säga medierna, gillar. De förstår sig på att skapa rubriker och de är inte rädda för att vara kontroversiella, därför att de är engagerade i ett långsiktigt byggande av sitt eget varumärke. Och i den processen är utseendet och klädseln centrala verktyg.
Det handlar om kläder från de allra mest prestigefyllda italienska märkena. Man väljer kostymer från Belvest, Zegna, Corneliani eller Canali, företag som i vissa fall har en sekellång tradition av att förse den italienska aristokratin och politiska eliten med kostymer av absolut yppersta kvalitet. Det kostar, det syns att det kostar och det är det som är poängen. Skjortorna får gärna komma från Borelli, en av de främsta representanterna från finskjortornas själva urhem i världen, regionen kring Neapel i södra Italien.
En representant för ett av Stockholms mest aktade skrädderiföretag berättar att han har några mycket framgångsrika advokater som kunder och att de gärna ”leker lite”, det vill säga får byxor uppsydda för 6 000 kronor. Och det ska vara iögonfallande, starka färger.
Thomas Martinsson, för att återgå till honom, blev 2004 åtalad för grovt häleri. Åtalet ogillades och kritiserades också av bland andra Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg. Faktum kvarstår att han umgicks i kriminella kretsar, vilket naturligtvis bara bidrog till att stärka mediabilden av honom som den svenska advokatkårens bad boy.
Om att ha den typen av relation till en klient kan man tycka det ena och det andra. Likaså om att en person som i sitt yrke kommer in lite från sidan i en sluten och upplevt glamorös krets gärna solar sig i glansen. Men om en försvarsadvokat stärker sina klienters ställning genom att sticka ut och få publicitet, så gör han helt rätt.
ANDERS BERGMARK
Anders Bergmark är journalist och modechef på tidningen Café och har tidigare bland annat varit redaktör på modebranchens tidning Habit. Han skulle också ha långt hår och måttsydda italienska kostymer om omständigheterna bara tillät det.
