Sverigedemokraterna är ett litet extremt parti på högerkanten. Det utmanar demokratins grundläggande idé om alla människors lika värde och rättigheter.
I dag kallar det sig för ”ett nytt parti”. Partisymbolen har ändrats och budskapet lagts till rätta. Partiledaren bär kostym och röd slips, borta är uniformer och skinnskallar. Främlingsfientligheten är inlindad i ord som ”trygghet” och ”tradition”. De skriver att de gjort upp med sin historia, men det räcker med att titta på deras hemsida för att hitta gamla välkända förslag. Invandrare ska återvända. Aborträtten ska inskränkas. Adoptioner av barn från andra länder ska begränsas. Och så vidare. Sammanhållande kitt – och det som skiljer ut detta parti från andra – är rädslan och föraktet för det som upplevs som annorlunda.
Vi socialdemokrater har valt att inte göra bisak till huvudsak, att inte blåsa upp den svenska extremhögern till ett större problem än den faktiskt är. Vi har i stället utmanat och tagit politiska debatter med våra huvudmotståndare, moderaterna. Eftersom det är där, mellan oss socialdemokrater och moderaterna, den tydliga linjen kan dras mellan vänster och höger i svensk politik.
Vi har samtidigt varit drivande i ett mångårigt opinions- och lagstiftningsarbete mot rasism och diskriminering. Vi har tagit varje debatt om sakfrågorna. Men vi har inte gjort det i direkt debatt med det politiska parti som representerar extremhögern.

Efter det senaste valet har dock Sverigedemokraterna röstats in i 144 kommunfullmäktigeförsamlingar. Man kan tolka det på olika sätt; som en proteströst från väljare som känner sig övergivna av sina vanliga partier eller som ett mått på främlingsfientliga stämningar. Alternativt båda på en gång.

I detta läge måste alla goda krafter vara beredda att tänka om, och tydligare inleda en dialog med missnöjda väljare. Visa att vi politiskt angriper arbetslöshet, vanmakt, segregation och orättvisor som ofta utgör grogrund för extrema rörelser – men också ta debatten med de sverigedemokrater som nu sitter i fullmäktigeförsamlingar (ibland i kommunstyrelser) och även ta en rak debatt med sverigedemokraternas synliga ledare.
Vi socialdemokrater måste enligt vår mening göra allt detta. Inte i första hand som en kamp om väljarna, utan som en strid av det slag vi tar i alla andra sammanhang – för människovärdet och för ett samhälle som har viljan och ambitionen att bygga på solidaritet och respekt.

Under de närmaste åren kommer vårt oppositionsarbete att vara helt inriktat på regeringen Reinfeldt. Sverigedemokrater och andra främlingsfientliga rörelser kommer vi att möta i huvudsak genom dialog med deras väljare. Men för att inte erbjuda dem den martyrroll de tycks så intresserade av att ikläda sig, har vårt parti tackat ja till en debatt i TV4 med sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson och socialdemokraternas partiordförande senare denna vecka. Vi ser det som ett politiskt renhållningsarbete.
De flesta partier i Sverige är rörande överens om att arbetslösheten är för hög, att boendesegregationen och bristande integration skapar problem, att isolering och vanmakt måste brytas, att det finns brister i äldreomsorgen. De flesta av oss är ju också i politiken för att förbättra – vi vill skapa fler jobb, göra vården bättre, öka tryggheten på gator och torg, ge barnen en bra skolgång. Det är inte där vi skiljer oss åt, utan i de lösningar på problemen vi väljer.

Moderaternas analys av hur människor reagerar på arbetslöshet leder dem till slutsatsen att det är bra att kraftigt försämra a-kassan.
Individen ges hela skulden för arbetslösheten.
Vi socialdemokrater gör en annan analys. Vi ser att det finns samhälleliga problem som går utanför individen – som klassklyftor och diskriminering – och vi vill använda politiken för att lösa sådana samhällsproblem i ett gemensamt åtagande mellan samhälle och den enskilde.
Högerextrema partier som sverigedemokraterna väljer i stället en analys som skiljer ut dem från alla andra. De ställer grupp mot grupp.
De söker syndabockar. Samtidigt ser de samhället som ett nollsummespel. Om en grupp får, så blir en annan utan. All dynamik är förlorad. Inga nya jobb, inga nya idéer, inga nya branscher eller behov.
Det är en depressiv och ohistorisk samhällssyn.
Varför ställer sverigedemokraterna invandringspolitik mot äldreomsorg och jämför kostnader för invandring med kostnader för cancervård? Ett samhälle måste naturligtvis kunna klara båda. Men då krävs dynamik, inte stillastående.

Varför placeras just invandrare, flyktingar eller homosexuella i sverigedemokraternas syndabocksroller? Och vilka står på tur: människor med funktionshinder, pensionärer, missbrukare eller folk med ”fel” åsikter?

De idéer som sverigedemokraterna företräder kan inte lagstiftas bort. I en demokrati är det inte så vi gör. De måste bekämpas med kunskap, i samtal och samhällsbyggande. Annars finns också risken för en glidande anpassning till de främlingsfientliga extremerna, något vi också kunnat se hända i vår omvärld. Men vi tänker aldrig medverka till att förflytta vårt partis position bort från försvaret av människovärdet och kampen mot diskriminering. Var man har sitt ursprung ska aldrig få avgöra ens möjligheter i Sverige.

Sverigedemokraterna utnyttjar människors bekymmer och besvikelser i vardagen. ”Låt Sverige förbli Sverige”, skanderar de. Vårt svar blir: Vi har alla anledning att känna stolthet över vårt land, men det Sverige extremhögern vill till har aldrig funnits! Sverige är inte, och har aldrig varit, ett inskränkt främlingsfientligt land som ängsligt vaktar sig självt. Vi är tvärtom stolta över vår öppenhet och vårt engagemang i andra. Vi är stolta över att vår röst i världen förtjänar att lyssnas till. Det är också det Sverige vi vill fortsätta värna.
Där Zlatan är lika svensk som kungen. Och människor, oavsett bakgrund, har en chans att förverkliga sina drömmar.

MONA SAHLIN
MARITA ULVSKOG
Partiledare respektive partisekreterare för socialdemokraterna.