m Kvinnorna tar över i politiken - ofta efter maken eller pappa. Så sent som i går efterträdde Cristina Fernández sin make som Argentinas president.
Politiska dynastier har tidigare mest handlat om pappas pojkar.
Nu är det i stället pappas flickor som regerar.
m Det skriver BIRGITTA OHLSSON. Hon anser att dynastierna många gånger lyckas bättre med att föra kvinnor till makten än jämställdhetskampen.
Det är kvinnornas år i år. Argentinas folk valde i går Cristina Fernández de Kirchner till president. Cristina efterträder maken Nelson. Ségolène Royal kunde ha blivit fransk president och förhoppningsvis leds snart USA, världens enda supermakt, av president Hillary Rodham Clinton. I Indien finner vi kongresspartiets ledare Sonia Gandhi änka efter Rajiv Gandhi. Världens första kvinnliga premiärminister, Sri Lankas Sirimavo Bandaranaike, var änka efter Solomon Bandaranaike. I Sverige är landets mäktigaste landstingspolitiker Filippa Reinfeldt gift med statsministern Fredrik. Listan kan göras lång över begåvade framgångsrika kvinnliga politiker som alla haft politiskt engagerade män och är eller var gifta med ex-presidenter eller partiledare.
De har brutit en trend i politikens historiska dynastier där släktbanden för kvinnliga toppolitiker i en patriarkal värld ofta tidigare gått via fadern. Begreppet makens medspelare har ersatt det vanliga fenomenet pappas flicka. Förr såg vi hur premiärminister Indira Gandhi var dotter till Indiens förste premiärminister Jawaharlal Nehru. Benazir Bhutto dotter till den pakistanske presidenten Zulfikar Ali Bhutto. Aung San Suu Kyi, dotter till Aung San, som vann med sitt parti Anti-Fascist People’s Freedom League, Burmas första allmänna val 1947 och kampen fortsatte sedan via hustrun Khin Kyi. Det är snarare dessa familjedynastier som fört kvinnor fram till makten i Indien, Sri Lanka och Bangladesh än ren jämställdhetskamp.
Dynastitrenden är dock ingen kvinnlig historia. Vi har Bush-männen i form av president George W och Floridas ex-guvernör Jeb. Vi har Kennedy-klanens alla karlar tillika presidenter, senatorer och kongressledamöter som John, Bobby, Edward och diverse juniors. Vi har romartidens manliga kejsare adopterade av sina föregångare för att ge legitimitet till makten. Män som ärvt makt. Män som förvärvat makt i fria demokratiska val. Män som smidigt genom sin politiska karriär ridit på pappas anseende, pappas namn och pappas kontakter, men sällan belastats av detta.
För trots att pappas pojkar också är en del av politikens spel så bemöts de sällan av samma löjets skimmer som ”pappas flickor” eller så tonas släktbanden ned. Vi kan krasst konstatera skillnaderna mellan könen.
1) Kvinnor ses antingen som makens marionett eller ”pappas flicka” med någon annans dagordning än sin egen. Män ses som individer med egen agenda.
2) Kvinnor förföljs av fadersoket och påminns om släktskapet. Män sällan.
3) Kvinnliga ledare förutsätts agera som sin make/pappa. Män inte.
Detta i sin tur har lett till att ”pappas flickor” för att betona sin neutralitet, förstärka sin statsmannamässighet och bli en av ”pojkarna” ofta distanserat sig från typiska kvinnofrågor, agerat mer försiktigt och tvingats in i ett övertaktiserande då familjebanden ofta använts emot dem.
Visst är det härligt att gubbväldet börjar vittra sönder världen över. Kvinnor är inte längre några pittoreska undantag, små käcka färgklickar på ministerfoton i ett hav av gråa kostymer eller undangömda rariteter. De tar plats, höjer rösten och väntar inte på att bli uppbjudna utan dansar hellre ensamma eller tar initiativ själva. Men låt er inte luras! Trots att världen är full av kloka, smarta och rappa politiska kvinnor leds samtidigt bara 12 av 189 regeringar av kvinnor och endast 16,3 procent av världens parlamentariker är kvinnor med bottennoteringen sju procent i arabvärlden. Under FN: s sextioåriga levnadstid har inte en enda dam lett organisationen. och Sverige, världens mest jämställda land, har aldrig hittills haft en kvinnlig statsminister.
Den legendariska amerikanska kongressledamoten Bella Abzug lär ha sagt: ”Verklig jämlikhet uppnås inte den dag då en kvinnlig Einstein blir erkänd lika snabbt som en manlig Einstein, utan den dag då en kvinnlig nolla befordras lika snabbt som en manlig nolla”. Förmodligen gäller detta också politikens dynastier – oavsett om familjenamnen heter Bush, Gandhi eller Clinton. Kanske kommer det en dag då begreppen mammas flicka eller mammas pojke är lika vanligt som nidbilderna av pappas flicka eller makens marionett. Och framför allt då kvinnor bedöms utifrån sina egna meriter och inte karlstatus.
BIRGITTA OHLSSON
Birgitta Ohlsson är riksdagsledamot (fp) och ordförande i Liberala Kvinnor. Hon är en typisk pappas flicka. Pappa Bengt är kommunalråd för folkpartiet i Linköping. Maken Mark träffade hon i Liberala ungdomsförbundet. Han var vice ordförande. Hon var ordförande.
