Så befinner vi oss mitt i ännu en Almedalsvecka. Tidningar, radio och tv fylls av rapporter om allt det som sker där, om alla utspel som ska förändra världen och om alla de viktiga kontakter som knyts mellan människor som inte skulle ha träffats om inte Almedalen funnits. I varje fall är det vad rapporterna vill få oss att tro. För egen del har jag under alla år haft ett svalt förhållande till veckan. Och det är på mycket subjektiva grunder jag valt att vara skeptisk.
Minns ni hur det började? Olof Palme som hade sommarhus på Fårö bestämde sig för, kanske på inrådan av några medarbetare, att passa på att hålla ett sommartal i Almedalen, innan han återvände till Stockholm. Där skulle han säga något som han ansåg viktigt att säga just då. Och han fick en masspublik. Det upptäckte de andra partiledarna, och de bestämde sig för att haka på där det fanns en så stor potentiell publik.
Men medan Palme hade utgått från sitt budskap, började de andra att fundera över vad de skulle kunna hitta på att säga när de framträde. I samma stund började Almedalsveckans förtunning.
Den blev inte en de viktiga budskapens vecka, det som hade kunnat locka en politiskt intresserad allmänhet att lyssna, utan en där partiledarna visade upp sig och framförde budskap som inte sällan andra tänkt ut åt dem, budskap som anpassats till vad man trodde att publiken ville höra. Snabbt insåg också organisationer och företag att Almedalen var ett ställe där de kunde träffa de viktigaste beslutsfattarna.
Jag har under alla år funderat över varför Almedalen aldrig lockat mig, och varför jag sällan tar del av medias rapporter därifrån. Jag är ju ändå ganska intresserad av politik. Förra året gav mig ett svar. Vet ni inte vem som blev Årets lobbyist i Almedalen år 2010? Inte konstigt i så fall. Det tycks inte vara många tidningar som rapporterat om utnämningen.
Men ni kanske i alla fall kan nämna åtminstone tio av de 1 396 seminarier som ordnades och kan berätta om vad fem av dem handlade om? Inte det heller? Nåja, de sju partiledartalen kan ni väl ändå inte ha glömt?
Vad som kommer att etsas fast från årets vecka vet vi ännu inte. Däremot är jag inte ensam om att bara komma ihåg två saker från förra årets Almedalsvecka - Littorinaffären och att Gudrun Schyman eldade upp hundra tusenlappar. I den interna PR-kampen mellan de båda segrade antagligen Littorin, och i det långa loppet är det inte säkert att Schymans stolta påpekande att hon bara fått en enda helsida om hon annonserat upp pengarna säger något annat än att också annonspengar kan vara bortkastade. Partiernas mer eller mindre lyckade försök att stjäla uppmärksamhet av varandra kan bara ha roat dem som genomförde stölderna.
Almedalsveckan kan på sikt visa sig förödande. Aldrig har dess inåtvändhet illustrerats tydligare än nu. Att de som är där är nöjda är givet. Medarbetarna i en organisation eller ett företag som satsar så mycket pengar som det kostar att vara med kan inte åka hem och berätta att det var tjugofem personer som lyssnade på deras seminarium. De blir alla som lobbyisten som ju aldrig träffar någon enda utan inflytande, eftersom han inte kan ta betalt av sin uppdragsgivare för att ha talat med någon som visade sig vara ett stolpskott. Och de politiker och andra som han lobbar mot får genom lobbarens kontakt en bekräftelse på att de betyder något.
Men för det politiska samtalet, för väljarnas ställningstagande spelar veckans många begivenheter ingen större roll, det är jag övertygad om. All opinionsbildning är en mycket mer komplicerad process än många tror.
När Almedalen blev en arena där sedelbränning och känslofyllda presskonferenser låg i fokus som om det var det viktigaste, rentav enda, som var värt att komma ihåg, förlorade den möjligheten att samtidigt vara forum för politisk utveckling. Underskatta inte väljarnas vilja att tänka själva och att intressera sig för det som händer på allvar.
"Jag är inte ensam om att bara komma ihåg två saker från förra årets Almedalsvecka.
BENGT GÖRANSSON
