Om en vecka

börjar jag jobba på TV4:s Kalla fakta. Jag tar därmed det ovanliga steget från politiken till journalistiken, från konstitutionsutskottets granskning till den grävande reporterns. En av de uppgifter media har är att granska makten och jag har själv varit en del av den politiska makten de senaste fyra åren. Kan jag alltså byta fot från den maktutövande rollen till den granskande rollen och samtidigt behålla min trovärdighet? Rent mänskligt måste jag hoppas att det är möjligt. Om jag som 23-åring skulle vara belagd med yrkesförbud inom vissa sektorer för resten av mitt liv så skulle det både vara trist Gustav Fridolin för mig personligen och strida mot den syn på politiken som min egen demokratisyn bottnar i: Att politiken ska vara alla människors egendom och att alla människor en tid i sitt liv borde ägna sig åt den. Om politiken blir ett yrkesmässigt självmord, eller en brännmärkning som man ska bära med sig, så riskerar vi att få en bra utarmad politikerkår i framtiden. Politiken bör inte vara ett prästerskap med yrkesmässigt celibatslöfte för framtiden, i alla fall har jag själv aldrig avlagt något sådant, utan borde tvärtom vara ett område där människor är välkomna. Politiken bör vara en vacker plats som alla besöker, inte en straffkoloni i havet som är omöjlig att lämna. Så för mig att nu bli journalist borde inte vara omöjligt. Men då måste jag verkligen vända blad. Journalistikens villkor är sådana att man inte kan vara aktiv i ett parti samtidigt som man är journalist. Man kan inte heller vara direktör på Vattenfall, ledamot av AIK:s styrelse (även om det vore kul), länspolismästare, aktivist i Greenpeace eller general i armén samtidigt som man är journalist. Journalistiken som roll kräver att man inte kan ifrågasättas för att driva någon annan agenda än den sanningssökande. Jag har därför avslutat mina uppdrag och mitt medlemskap i Miljöpartiet. Detta är rent intellektuellt en ganska tom gest, jag har givetvis idag de åsikter om samhället som jag hade igår. Jag kunde göra något slags avbön, men det skulle vara en lögn. Jag är stolt över att ha engagerat mig i samhället och önskar att fler hade den erfarenheten.

Objektivitet är inte

enkelt. Frågan är inte om vi som journalister är objektiva, utan hur vi hanterar att vi inte är det. Vi har alla åsikter om samhället, egna erfarenheter i bagaget eller fördomar vi dras med. Men på samma sätt som en god politiker ständigt måste utmana sina egna fördomar, söka kunskap och fatta beslut utifrån objektiva fakta så måste en journalist utmana sina egna fördomar i jakten på den sanning han vill leta fram. All kunskap är verkligheten sållad genom ett medvetande och ingen av oss är en maskin. Att hjärntvätta alla journalister, befria dem från tidigare erfarenheter, för att skapa en objektivitetens robotar är givetvis lika omöjligt som det är osmakligt.

Det bästa är

kanske att göra tydligt från vilket håll man kommer och vad man anser är ens journalistiska uppdrag. Och det är inte så dumt om ni nu följer mig i följande resonemang: För min egen del bygger jag på samma grund som jag alltid gjort: Demokrati, humanism och mänskliga rättigheter är det jag tror på. I detta ingår en stark tro på yttrande-, press- och tryckfriheten, på människans värde och därmed på hennes rätt att ta del av information som angår henne. Media är inte en sektor som hänger lös i rymden, dess villkor är desamma som demokratins villkor. Utan demokrati, inga fria media. Journalistiken bygger alltså inte på en frihet från värderingar eftersom dess livsvillkor är ett väldigt starkt värderande av demokratin.

Många av mina

åsikter är kanske mer välkända än andras, men medan det finns gott om journalister med mer eller mindre uttalad "vänster"- eller "högerprofil" så känner jag inte direkt att marknaden är övermättad med journalister med min profil, i vart fall tror jag att jag har en del att tillföra. Jag tänker inte påstå att jag är en annan än den jag är, "what you see is what you get", men jag tar rollen som journalist, och min journalistiska integritet, på samma allvar som jag tog mitt arbete i konstitutionsutskottet. Rent praktiskt finns det givetvis problem. Jag har inte den bästa trovärdighet att granska gamla vänner eller fiender. Men det finns en del maktsfärer utanför politiken som kräver granskning. Den ekonomiska makten i Sverige behöver kläs av. Vart går våra pengar när vi pensionssparar, lägger undan i fonder eller handlar på ICA? Jag tror att jag har en del erfarenheter som kan vara nyttiga som journalist. Den grävande journalistikens uppgift är ju just att stå på de utsattas sida och granska makten. Det är det jag vill göra.

Jag gick Mediegymnasiet

i Nacka innan jag gjorde min vända som politiskt aktiv. Jag har ägnat det senaste året bland annat åt att tala om min reportagebok. Nu tar jag steget fullt ut och går tillbaks till ett spår som jag kan synas ha lämnat för en stund, men som jag ändå aldrig lämnade helt: Jag går från ett uppdrag som handlar om mitt intresse för människor och hur de skapar sitt samhälle till ett annat med samma substans. GUSTAV FRIDOLIN