Jag är 34 år, civilekonom och mellanchef på ett större svenskt industriföretag. Jag är lyckligt gift och har tre barn. En typisk vanlig, stadgad medelålders medelklassman skulle man kunna beskriva mig som. Stabil ekonomi, god hälsa och en ganska okomplicerad och trygg barndom.
Vid sidan av mitt fasta jobb har jag sålt sex under ett par års tid, främst via internet, men också till kunders bekanta via rekommendationer. Jag är alltså prostituerad; hora, fnask, gigolo, male escort eller vad man nu väljer att kalla min deltidsyrkesroll. Förutom min fru är det ytterst få som känner till mitt sexsäljande.
Som man tillhör jag en minoritet i yrket. Exempelvis är knappt var femte
prostituerad som annonserar sina sexuella tjänster på nätet man, enligt en rapport om nätprostitution i Stockholm (Stockholm stad, 2005).
Kanske – eftersom jag är man – så räknas jag inte som en ”riktig” prostituerad, precis som kvinnliga prostituerade som faktiskt trivs med sitt jobb eller telefonsexförsäljare inte passar in i hormallen. Den enda ”riktiga” horan tycks vara den misshandlade, drogberoende kvinnan med taskig uppväxt och klent omdöme. Den horan som tjänar som argument då sexpuritanerna vill klä sin unkna kvinnosyn och sexualfientliga agenda i mer politiskt korrekta termer.
Jag väljer ändå att skriva anonymt. För vi som prostituerar oss är alla offer för stigmatisering: den allra effektivaste av härskartekniker och det enda som gör alla oss sexsäljare till offer.
Bilden av horan är förlegad. Sanningen är att en mindre del av de prostituerade lever i misär, även om man lätt kan tro motsatsen. En anledning är att de syns mer än andra prostituerade, eftersom de på grund av sin desperata
situation passerat gränsen för att orka bry sig om vad som är socialt accepterat. Det leder lätt till samma feltolkningar som att alkoholister är skräniga, smutsiga uteliggartyper när i själva verket den stora andelen alkoholister lever
socialt välordnade liv med jobb, vänner och fast boende.

Steget in i prostitution var för mig inte så stort som jag trodde. Även om jag inte håller med dem som tycker att sexuella tjänster är som vilka tjänster som helst, såsom hårklippning, massage eller samtalsterapi. För mig är sex mer personligt och berör mer. Därför är det viktigare som sexsäljare att kunna välja sina uppdrag.
Jag väljer exempelvis bort homosexuella tjänster. Som heterosexuell skulle jag inte göra det med inlevelse, dessutom skulle jag känna mig obekväm. Jag väljer även bort uppdrag där jag förväntas vara enbart ett kittlande objekt, som vissa möhippor och gruppsextillställningar – även om det ingår i jobbet att vara flexibel och öppen för en mängd sexuella aktiviteter. Jag tar rutinmässigt Viagra för att kunna prestera även då jag inte själv är sexuellt upphetsad, precis som kvinnliga prostituerade använder glidmedel.
Många av mina kunder är karriärkvinnor i 40–50-årsåldern, som är vana att betala för vad de vill ha, och som föredrar kvalitet och valfrihet framför det konventionella dejtandets ofta tidskrävande och osäkra utfall. De vill ha sexuell stimulans och en trevlig stund men inte någon relation eller känslomässig låsning.

En del kunder tycker det är en kul grej att prova på, eller ser handlingen som ett slag för feminismen. En annan vanlig kundkategori är par som vill prova på trekant eller arrangörer av gruppsex som tröttnat på den ojämna kvalitet som blir fallet med ”fritt inträde”. En man gav mig ”i present” till sin fru som fantiserat om att ha sex med en total främling. Just att leverera någons sexfantasi är bland de roligaste och mest uppskattade uppdragen, men de flesta är ändå till syvende och sist ute efter orgasm, men föredrar en man i stället för onani.
Vad som fick mig att börja? Mitt intresse för sexualitet och en viss dragning åt det tabubelagda – inte pengarna. Prostitution är en ovanlig branch såtillvida att män tjänar mindre än kvinnor. Jag tar normalt 1 000 till 2 000 kronor plus utlägg, vilket är betydligt mindre än vad mina kvinnliga kollegor tar för samma jobb.
Jag tror inte jag skulle kunna överleva ekonomiskt på prostitution även om jag jobbade heltid, och jag skulle inte heller tycka det var lika kul.
I den märkliga prostitutionsdebatten har de som debatterar högljuddast på båda sidor sällan någon egen erfarenhet och inget annat att relatera till än andra debattörer och undersökningar som stöder deras argument. På så sätt blir det rundgång och resonans i resonemangen vilket suddar ut allt rim och reson.

Jag talar för mig själv, och det är faktiskt inget speciellt konstigt eller farligt jag håller på med. Att mina kunder betraktas som kriminella känns lika olustigt som att homosexualitet eller otrohet i vissa länder anses brottsligt. Någon som bor med en prostituerad som tar emot kunder i hemmet kan när som helst fällas för koppleri, liksom hyresvärdar som råkar ha en prostituerad som hyresgäst. På vilket sätt underlättar det vår situation, om det nu är vi prostituerade som ska skyddas av lagen?
Att jag inte öppet kan gå ut med mitt namn vid en text som denna – utan att stämplas som onormal och störd – säger oss att vi är långt ifrån en sansad bild av horan.

Skribenten i fråga skriver
anonymt på grund av familj, arbete
och andra sociala sammanhang.