Själva kärnan i universitetens verksamhet är sedan länge uppfattningen att forskning bör bedrivas oberoende av politiska direktiv. Forskare ska tänka nytt och inte följa de banor som aldrig så vidsynta politiker stakat ut. Trots det har det under de senaste decennierna skett en politisering som delvis legitimerats av forskarvärlden själv. Få inom forskarsamfundet har, som Bo Rothstein påpekar i SvD 5/4, kritiserat de många politiska direktiv som forskningen alltsedan 90-talet underställts.
Den som motsatte sig att statsmaktens dekret om vikten av att undervisning och forskning genomsyras av till exempel en feministisk vänsterideologi (där det tas för givet att det i samhället råder en könsmaktsordning), bemöttes regelmässigt med argumentet att det förment "ideologifria", objektivt syftande vetenskapsidealet i sig är en ideologi.
För alla som kämpat för minskat politiskt inflytande på forskningen ter det sig därför märkligt när så många forna vedersakare nu skriver på ett upprop med krav om mindre politisk styrning.
Skillnaden är att det nu handlar om politiska direktiv som uppfattas som sprungna ur en borgerlig ideologi. Därav listan på 354 forskare som vänder sig mot Forum för levande historias (FFLH) projekt att upplysa om kommunismens brott. Men var fanns alla dessa forskare i det initiala skedet av FFLH, då man fokuserade på nazismen? Då hördes det lika få protester som i samband med den generella omsvängning mot identitetspolitik som skedde i forskningen under 00-talet under överinseende av Mona Sahlin-grenen inom socialdemokratin. Det som resulterade i exempelvis upprättandet av Sekretariatet för genusstudier, där man för övrigt finner undertecknare av det aktuella uppropet.

Som jag ser det är problemet med FFLH att det är en statlig myndighet, vilket är föga lämpligt ur integritetssynpunkt. Ombildas myndigheten till en stiftelse, så som folkpartiet föreslagit, skulle - som Ola Larsmo påpekar i DN 3/3 - banden till den politiska makten försvagas på ett sätt som är nödvändigt för verksamhetens trovärdighet på sikt. Vilket dessutom skulle kunna bli mönsterbildande för universitetsvärlden i stort: varför inte ombilda universitet och högskolor till självständiga stiftelser så att staten definitivt skiljs från sanningsfrågan på samma sätt som den tidigare skiljts från trosfrågan, det vill säga från kyrkan?
Ursprunget till Forum för levande historias arbete går att finna i svensk grundlag, där det slås fast att "det allmänna skall verka för att demokratins idéer skall bli vägledande inom samhällets alla områden".
Det avspeglas i skollagen och läroplanen, där svensk skola åläggs att verka för demokratisk fostran. Det är som en konsekvens av det man bör se FFLH:s uppdrag, nämligen att i gymnasieskolor sprida kunskap om de totalitära, icke-
demokratiska tänkandets själva väsen. Och att det behövs framgår såväl av olika undersökningar om gymnasieelevers bristande kunskaper om kommunismens våldsdåd som av den överslätande attityden när svenska medier behandlar dessa frågor. Eller för den delen av att ledande historieforskare - som i DN-uppropet - sätter likhetstecken mellan blodiga kolonialmakter och "borgerliga regimer".
Det är onekligen smått rörande att se så många forskare engagera sig i gymnasieskolan och uppfatta upplysningskampanjer där som ett hot mot den fria forskningen, samtidigt som de stillatigande accepterar när politiker formulerar ideologiska mål för den akademiska forskningen i stort. Exempelvis som när Vetenskapsrådet 2006 inrättade en kommitté för genusforskning, vars syfte var att verka för spridning av genusperspektivet till "hela vetenskapssamhället".

I de debattinlägg som skrivits av de enskilda undertecknare av uppropet mot FFLH, som Håkan Blomqvist (medlem i det vänsterextremistiska Socialistiska Partiet) i Aftonbladet 2/3, framgår att de reagerat mot att västvärldens övergrepp mot civilbefolkningar inte tas upp; och inte heller västvärldens skuld i de övergrepp som begåtts av kommuniststater. Men en sådan invändning är ungefär lika relevant som att kritisera cancerforskningen för att den rymmer drag av monoman fokusering på cancerns väsen och inte i tillräckligt hög grad ägnas åt att undersöka motorcykelolyckor eftersom också de orsakar för tidig död, och då även bland cancersjuka.
Nej, uppropsundertecknarnas brist på konsekvens gör dem inte särskilt trovärdiga i kampen för "forskningens oberoende". Och kanske har många av dem också helt motsatta syften med sitt upprop.
Paradoxalt nog tycks de i själva verket uppfatta FFLH som ett hot mot den relativistiska vetenskapssyn enligt vilken det inte med säkerhet går att slå fast att vissa styrelseskick är mer demokratiska och humana än andra eller att vissa ideologier är i sig totalitärt antidemokratiska. Det motsägelsefulla i sammanhanget är att det är just en sådan relativism som används för att försvara politisk styrning av forskningen.
Uppropet framstår därför mest som ett uttryck för en rädsla för att den politiska styrning som initierats av socialdemokraterna (då beroende av vänsterpartiet) - och som utgör basen för många av underskriftstecknarna - är hotad.

JOHAN LUNDBERG
Docent i litteraturvetenskap och chefredaktör på Axess Magasin.