Därför röstade jag nej till den nya FRA-lagen

Vad är politik? Varför ger man sig in i politiken? FRA-debatten har fått många att grubbla över dessa två frågor. Det har talats mycket om lojalitet. Lojalitet är otroligt viktigt - men lojalitet med vem? Till vad?

Mitt politiska engagemang har hela tiden handlat om att försöka skydda det lilla utrymme individen har i Sverige i dag. Att hindra att det krymper ytterligare. Och att i bästa fall försöka bidra till att det i stället ökar.

De flesta beslut som Sveriges riksdag fattar är inte kontroversiella. Kring en del frågor varje år "bränner det till". Det blir debatt för några dagar eller på sin höjd ett par veckor och sedan fattas beslutet och allt återgår till den vanliga lunken. Men FRA-frågan har blivit laddad med så mycket symbolik och har en innebörd som går långt bortom de vanliga konflikterna i politiken. Det kan vi inte bortse från.

Min lojalitet finns framför allt hos mina väljare. Och med mig själv och mina ideal. Jag har inte kunnat förmå mig att rösta ja till regeringens proposition, trots alla de argument som partikollegor och allianskamrater framfört. Trots de förbättringar som förhandlades fram i allra sista stund.

Camilla Lindberg, (fp)den enda borgerliga riksdagsledamoten som i går röstade emot den kontroversiella FRA-lagen. Foto: PETER KNUTSON Jag respekterar mina kolleger som nu kommit till beslutet att stödja förslaget, men för min del räcker inte dessa nya åtgärder. Liksom andra bedömare tvivlar jag på att FRA:s verksamhet kommer att bidra till en ökad svensk säkerhet. Inga terrorister kommer att fastna i nätet. Hoten mot soldater i utlandsstyrkorna kommer inte att kunna kartläggas genom att följa mobilsamtal över svenska gränsen.

Jag kunde därför inte komma till någon annan slutsats än att rösta nej. Om signalspaningen fortfarande innebär risker för integritet och frihet utan att ha en bevisad effekt, kan jag inte stödja ett sådant beslut.
Och därför är jag tvungen att följa min övertygelse. Det är jag och ingen annan som accepterat ansvaret att på riksdagens plats 199 representera mina väljare i Dalarnas län. Om det inte spelade roll vem jag är och vilka idéer jag representerar hade riksdagen inte behövt bestå av 349 ledamöter. Det hade räckt med sju partisekreterare som träffas och avgör frågorna med olika antal röster efter senaste valutslaget.

I ett parti krävs självklart kompromisser. I en allians krävs att man kan lita på ingångna överenskommelser. Men jag har aldrig ingått någon överenskommelse om detta. Att stödja signalspaning som hotar den enskildes integritet och grundläggande friheter stod inte i någon valplattform jag kandiderade på. Det här är ett förslag vi har ärvt från en utredning som beställts av en socialdemokratisk regering. Det är obegripligt varför så mycket prestige investerats i att genomdriva förslaget.

Winston Churchill har sagt att "vissa byter åsikt för sitt partis skull - andra byter parti för sina åsikters skull." Jag har valt att bryta med mitt partis linje i den här frågan. Inte för att svika lojaliteter, utan för att följa dem.

Jag gör det inte heller för att sola mig i någon slags liberal stjärnglans. Det här är ingen tävlan om vem som är mest liberal. Jag har valt att inte föra den här diskussionen via media tidigare utan inom mitt parti. Att jag bryter den tystnaden nu, är för att jag känner mig skyldig att ge en förklaring.

Vi kan aldrig lita på att demokratin finns där och skyddar oss från grumliga beslut som leder samhället i oönskad riktning om vi inte accepterar att vårt parlamentariska system bygger på en inbyggd motsättning mellan effektivt beslutsfattande och det individuella ansvaret som folkvald. Om det inte finns några motspänstiga individer finns det ingen motspänstig debatt. För var och en av oss som ska utgöra folkstyret i praktiken, dras gränsen olika. Men för mig var linjen i sanden dragen här. Och den linjen kunde jag inte kliva över.


CAMILLA LINDBERG
Camilla Lindberg är riksdagsledamot (fp) för Dalarnas län.