Bögar har blivit accepterade på heterosamhällets villkor; gulliga, roliga, schlagerälskare som ska lära kvinnor att shoppa. Sex är förbjudet.
För tionde året förvandlas en dammig fotbollsplan på Södermalm till en icke-heterosexuell folkfest. Stockholm Pride handlar förstås om en massa saker. Historiskt sett är det en hyllning till Stonewall-revolten, startskottet för den moderna homorörelsen. Tekniskt sett är det en vecka full av diskussioner, fester, nätverkande och raggningsmöjligheter. Och så paraden förstås. Ändå tror jag att anledningen att Stockholm, i likhet med hundratals andra städer firar Pride, ligger på ett mer abstrakt plan. Det handlar om att för ett ögonblick muta in ett område där man slipper bli skärskådad, ifrågasatt eller kommenterad. Det är den känslan som gör att homos, bi och transpersoner dras till städer som San Francisco eller Berlin som bin till honung. Samma känsla gör att det projekteras för queera ålderdomshem och att vissa väljer att bilda hockeylag med gemensamma sexuella preferenser.

I Sverige har vi på papperet väldigt lite kvar att göra när det gäller grundläggande rättigheter för homosexuella – för transpersoner finns det en hel del arbete kvar. Men under Pride kommer jag ibland på mig med att tappa bort självmedvetenheten. Jag kan lägga en arm om en pojkvän eller en flört utan att ett av mina ögon registrerar vad som händer runt omkring mig. Jag kan med hög röst diskutera hivlagstiftning eller vilket cruisingområde som har bäst raggningspotential utan att behöva känna att varje ord jag yttrar registreras av omgivningen. Jag kan, på ett plan, vara mig själv för en liten stund. Trycket att censurera sig eller ändra sitt beteende kommer både inifrån och utifrån hbt-samhället.

I ”Bögjävlar” som jag och fyra medförfattare släppte tidigare i somras försökte vi problematisera solskensbilden av den svenska bögvärlden genom att vända blicken inåt och kritisera både ”vår” värld och den heterosexuella. För det har vi fått en hel massa både positiv och negativ kritik. Mycket har varit träffande och tänkvärt men det finns ett resonemang som jag tycker är sjukt tråkigt. Vi kan kalla det ”håll käften”-retoriken. ”Det här samtalet känns ju urgammalt” klagar de, utan att förklara var det fördes och vad vi kom fram till. Eller: ”varför ska ni få all uppmärksamhet?”.
Det sorgligaste med det är att det förutsätts, med viss rätt, att vi har en uppmärksamhetstårta för sexuella avvikare, som ska delas i lika stora delar och att vi, genom att ha skrivit en bok, har klampat in på festen och tagit lejonparten innan någon annan får smaka. Med viss rätt, så tillvida att det vanligtvis är under Pride, dessa frågor når dagstidningar som denna. Vi skrev boken för att vi saknade ett samtal om vilka vi är, var vi har varit och vart vi är på väg. Uppmärksamheten från mainstream-media (läs: heterosexuell media) har varit en rolig överraskning, mest för att frågor som vanligtvis håller till på bloggar, webcommunities och, i viss mån, hbt-press, plötsligt diskuterats i offentlighetens ljus. Det viktigaste för oss har nog ändå varit att främja debatten inom gruppen. Och lika lite som någon av de otaliga böckerna om föräldraskap som släppts de senaste åren skulle vara den slutgiltiga, är ”Bögjävlar” menat att vara någon sorts bibel. Vi har mest tagit tempen på den bögvärld som vi ser omkring oss. Det finns självklart en hel uppsjö andra verkligheter i hbt-världen. Och förmodligen behöver dessa en termometer inkörd i lämplig kroppsöppning snarast.

Det är ju inte så att prideparken (nåja, grusplanen) eller något av tidigare nämnda gaygetton är fördomsfria zoner. Regnbågsflaggor är en dålig garant för en progressiv människosyn. Det kan vara nog så svårt att ha ett avvikande utseende, en annan etnicitet än den förhärskande, eller fel klassbakgrund även i hbt-sammanhang. Om detta må vi tala. Vi behöver fler samtal, inte färre. Om getton. Om politik. Om Glenn Hysén. Om sex. Och om vi kanske kan snika till oss lite fler tårtor i stället för att tjafsa om smulorna av den vi blivit tilldelad.

TOMAS HEMSTAD
Tomas Hemstad anser att färgerna i regnbågsflaggan som en gång stod för mångfald i dag snarare representerar tvånget på att inordna sig i den färggranna begränsande bögnormen.