1993 avslogs Kinas ansökan om OS – det var för nära inpå massakern på Himmelska fridens torg. Det kändes orimligt att hedra regimen med de olympiska spelen då. Nu, bara fem månader före spelen, ser vi hur diktaturen helt öppet dödar på Tibets gator.
Dagens kinesiske ledare, Hu Jintao, var på den tiden lokal partiboss och slog ner de uppror som kulminerade i massakern 1989. Politiska förändringar från den tiden kan inte motivera OS i Peking 2008. Däremot är Kina nu en dominerande spelare på världsmarknaden.

Jag ber våra idrottsstjärnor att bojkotta OS. Jag tror inte att det är det bästa, eller ens enda, sättet att markera mot Kina, men det är ändå oerhört viktigt.
Företrädare för Sverige kan inte delta i en propagandafest för världens största diktatur. Kungafamiljen och ministrar ska stanna hemma och återkomma i diplomatisyfte. De som säger att öppenhet och handel är vägen mot demokrati har rätt. Men det räcker inte att passivt vänta på bättre tider eller tro att kapitalism automatiskt leder till demokrati. (Diktaturen Singapore är ett exempel på motsatsen.)

Jan Söderqvist ger mig i sin artikel i Expressen i går rätt. OS är viktigt för Kina – därför är bojkott en möjlighet att påverka. Men Söderqvist väljer ändå att sänka den redan låga nivån på debatten och kallar mig ”nyttig idiot”. Han menar att jag borde begränsa mig till ”min” arena, politiken. Men jag tror inte på avskilda arenor. Att genomföra OS visar hur lite vi bryr oss om mänskliga rättigheter i förhållanden till egenintressen och ekonomi. Jag vill göra mitt yttersta för att klargöra vilket misstag placeringen av spelen är. Det är obekvämt för dem som hade hoppats på att slippa debatten och ansvaret.
Alla har ett individuellt ansvar att försvara de mänskliga rättigheterna när de kränks, inte bara tro att någon annan löser det. OS-debatten visar att ”någonannanismen” är väl utbredd i Sverige.

Olympiska kommittén (IOK) hävdar att Kina kommer förbättras på grund av OS, det är så man försvarar att diktaturen fick spelen. Om det verkligen var IOK:s syfte, hur kan de då säga att idrott och politik är skilda från varandra? Det sägs att bojkott inte ger resultat. Nej, bojkott ger inte demokrati direkt. Men det innebär att inte hylla regimen, att inte blunda för brotten. Dessutom räknas bojkottade spels segrar som mindre värda än övriga. Det borde påverka olympiska kommittén att inte välja en diktatur nästa gång.
Svenska olympiska kommittén säger nu att det enda som kan förändra deras planer är om FN fördömer spelen. Det är bekvämt att luta sig mot politiken i det här fallet. Med Kina i säkerhetsrådet händer givetvis inget i FN. Stefan Holm, heder åt honom för att han tar debatten, vill lämnas i fred med sin träning, sin dröm. Någon annan får ta ansvar för mänskliga rättigheter. Men hans dröm att hoppa högst krockar med många andras dröm om frihet.

Holm har känt sig utsatt av mitt bojkottsförslag. Jag förstår honom. Det är inte rättvist att han ska avstå från sin vinstchans, men det är inte heller rättvist att vissa människor föds i fria stater och andra i förtryckande.
Däremot innebär det att vi som kan påverka har en skyldighet att göra det. Idrottarnas närvaro legitimerar, normaliserar och hedrar diktaturen. En svensk tiger.

Nånannanismen är stark. Enbart politiker ska värna om mänskliga rättigheter, tycks det. När nedslagna munkar ber om vårt stöd hänvisar vi till statsministern och går ut och skottar snö och firar påsk. Ingen annan ska behöva bry sig. Vilket samhälle skapar vi då?
Det finns också en värderelativism som är obehaglig. Björn Folin från Sveriges olympiska kommitté har sagt att ”mänskliga rättigheter behöver inte se likadan ut överallt”. Varför talar han om det i det här sammanhanget, som en ursäkt för diktaturen? Har han missat att själva poängen med mänskliga rättigheter är att de är lika för alla? Till skillnad från 1993 låter vi inte massmord hindra OS 2008.
Kina är en ekonomisk motor och ansvarslösheten regerar. Men kanske är tiden just så annorlunda att en bojkott får effekt – och om inte har vi i alla fall inte smort kuggarna i diktaturens propagandamaskin. Det i sig är värt ett missat OS.

Frida Johansson Metso

Förbundsordförande, Liberala ungdomsförbundet.