Syndikalisterna kämpar för prinsessan Madeleines hundvakts rättigheter. "Om man blir medveten om sina rättigheter och kräver ett lagligt arbete, då händer det som med Maria: Hot om utvisning och avdrag från den redan magra lönen", skriver hundvaktens ombud Ruben Tastas-Duque.
Syndikalisterna kämpar för prinsessan Madeleines hundvakts rättigheter. "Om man blir medveten om sina rättigheter och kräver ett lagligt arbete, då händer det som med Maria: Hot om utvisning och avdrag från den redan magra lönen", skriver hundvaktens ombud Ruben Tastas-Duque.

Därför kämpar vi för Madeleines hundvakt

Publicerad
Uppdaterad
    Prinsessans Madeleines hunddagis har bara betalt 27 kronor i timmen till anställda Maria. Maria är inte unik. Enbart i Stockholm finns tusentals papperslösa arbetare i samma situation.
      Det skriver i dag syndikalisternas RUBEN TASTAS-DUQUE, som är Marias ombud, och det är därför SAC, syndikalisterna demonstrerar utanför hunddagiset på Östermalm.

Bakom sagan om den

glömska prinsessan och den gulliga historien om hunden Zorro och hans äventyr i förorten finns en verklighet som säkert kan beskrivas, men med helt andra ord än "gullig". Bolivia är ett rikt land. Rikt på naturresurser, mineraler, olja och gas. Där lever några av kontinentens äldsta kulturer. Men i detta rika land lever det miljontals människor på den absoluta svältgränsen. Maria var en av dem. Oavsett vad man tycker om den sittande regeringen ledd av Evo Morales, har 500 år av kolonialism, neokolonialism och plundring etablerat en kultur bland makthavarna och de härskande klasserna. En kultur där korruption och maktmissbruk är en vardaglig företeelse. Några, som Maria, drabbas av denna kultur direkt och blir tvungna att fly för att kunna försörja sig och sin familj. Man kan inte underskatta vilka uppoffringar en ensamstående mor måste göra för att kunna genomföra denna resa som, bokstavligen, kan rädda familjens liv.

Man säljer allt man äger

, som oftast inte är mycket, och tar ockerlån för att kunna köpa flygbiljetter till Europa. Fyra flygbiljetter till "Fittjaparadiset" kostar över 60 000 kronor. Om man inte betalar tillbaka inom cirka ett år en summa som närmar sig 80 000 kronor, drabbas deras vänner och släktingar som stannade kvar och borgar för de som åkte. Det är mot denna bakgrund det bör ses att man tar ett jobb för 27 kronor i timmen. Bortsett från den korta tid då man är asylsökande, och innan det nästan säkra beslutet om utvisning kommer, betalar migrationsverket en summa, som för en familj på fyra personer är cirka 5 000 kronor i månaden. Några pengar till hyra eller kläder utgår inte. Så fort man får besked att man får arbeta ringer man migrationsverket och avsäger sig det magra bidraget för att kunna arbeta "vitt".

Det är då man gör nästa

upptäckt: man är inte intressant för arbetsköparna om man vill arbeta "vitt". De vill ha billig arbetskraft och slippa betala dyra arbetsgivaravgifter och skatter. Om man mot förmodan, blir medveten om sina rättigheter och kräver ett anständigt och lagligt arbete, då händer det som med Maria: Hot om utvisning och avdrag från den redan magra lönen. Många svenskar, som aldrigt har behövt gå hungriga eller se sina barn dö i dysenteri, undrar varför man lämnar sitt hemland för att komma till detta kalla inferno. Svaret är enkelt: De har inget val.

Femtio procent av allt

silver och tenn i Europa och en ansenlig andel av allt guld och andra ädelmetaller kommer från Bolivia men ättlingarna till dem som blev bestulna på allt detta får finna sig i att bli bespottade när de erbjuder sig att sälja det enda de har kvar: sin arbetskraft. Maria är en person med mycket hög kulturell bildning. Hon talar tre olika språk flytande och har en universitetsexamen i pedagogik men hennes kunskaper i spanska, aymará och quechua kommer inte till användning här. Hennes sagolika förmåga att ta hand om barn med hjälp av pedagogiska lekar kommer under all överskådlig tid enbart att uppskattas av andra gömda och papperslösa flyktingars barn.

Men hon har,

som sagt, inget val. Maria är inte unik. Enbart i Stockholm finns det tusentals papperslösa arbetare i liknande situation som Maria. De vill inte att man ska tycka synd om dem. De vill ha en möjlighet att kunna respekteras och kunna ta ett värdigt arbete och därmed bidra till att hela samhället berikas. Inte bara berika ett par personer som på det viset sliper konkurrera på samma villkor med andra näringsidkare.

Låt oss ta ett

annat exempel: Marta är också asylsökande från Sydamerika. Hon kom till Sverige för tre år sedan. Myndigheterna har tagit hennes pass och låter henne inte bli folkbokförd i Sverige men hon har de för varje flykting livsnödvändiga nio tecknen: fyra siffror samt de fem bokstäverna AT-UND (som visar att man har rätt att arbeta utan arbetstillstånd). Hon arbetar 10-12 timmar om dagen samt reser tre timmar om dagen till och från arbetet. Alla dagar i veckan året runt inklusive storhelger. Hon städade på hotell för 50 kronor i timmen. Arbetsgivaren påstod att han betalade 25 kronor i preliminär skatt för varje timme hon arbetade. Dessa 10-12 timmar var den tid det tog att genomföra det arbete som hon enbart fick åtta timmar betalt för. Ingen betalning utgick om hon var sjuk eller fått förhinder av andra anledningar. Varför gjorde hon det? Varför slet hon ut sig för så lite pengar?

Svaret är lika enkelt

som i Marias fall: Hon hade inget val. I Cochabamba finns hennes fyra barn och av de 10 000- 12 000 kronor hon tjänade varje månad gick hela överskottet efter att ha betalt hyra och det minsta lilla nödvändiga, till Bolivia. Utan hennes inkomster skulle hennes barn och hennes mor som tar hand om dem helt enkelt dö. Häromdagen fick hon ett brev från Bolivia med bilder av barnen tillsammans med några vänner i Cochabamba och Marta kunde inte hejda gråten. Det som gjorde henne mest förtvivlad var att, efter dessa tre år, kunde hon inte längre känna igen sin minsta pojke. Kärleken till sina barn har fått denna ensamstående mor att komma hit och när hon någon gång kommer att återse sina älskade barn kommer inte heller pojken att känna igen henne.

Men Marta vill inte

ha vårt medlidande. Hon vill att vi, liksom hon själv, ska ha förmågan att känna ilska mot alla de som från sin maktposition som myndigheter eller arbetsköpare skapar eller utnyttjar situationen. Det är denna ilska som har gjort att Marta NU har ett val. Med hjälp av facket ställdes arbetsköparna mot väggen och de tvingades att betala Marta och samtliga hennes arbetskamrater all den arbetstid som de var skyldiga, inklusive övertid och semester- och övertidstillägg. De tvingades också att betala till staten för de avgifter och all den preliminära skatt som de skulle ha betalt (och som de påstått att de hade betalt).

Så Marta och hennes

arbetskamrater hade från början inget val, men de skaffade sig valmöjligheter genom att tillsammans kämpa för sin rätt. Det är det som Maria gör och det är bra inte bara för henne utan för var och en som lever i Sverige med undantag av de profiterande arbetsköparna. RUBEN TASTAS-DUQUE är fackföreningen SAC syndikalisternas ombud för Maria. Ruben kommer från Uruguay, och var fackligt aktiv men blev då efterlyst och fick fly. Han kom till Sverige 1977. Han är kritisk till de stora fackförbunden som LO, och anser att de fria facken är viktigare nu än någonsin när arbetsrätten är hotad.
Expressen getinglogga
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag