Ännu på 1960-talet omfattade många etikforskare och vetenskapsteoretiker föreställningen att man kunde omfatta en värderingsfri s.k ”objektiv” värdegrund. Läroplanen Lgr 69 uttrycker samma tanke. Läraren skulle vara ”objektiv”, dvs inte stå för några värderingar över huvud taget för att inte påverka de stackars barnen. Det enda svaret på elevens undringar kunde vara: ”Somliga tycker si och andra tycker så”!  Detta ledde som vi vet i stället ofta till både värdenihilism och förvirring.

De starka eleverna med goda egna förebilder klarade ändå av detta, men alltför många blev i stället lätta offer för totalitära ideologier med enkla svar på svåra frågor. Kommunismen på 70-talet, nynazismen och rasistiska våldsideologier på 80- och 90-talen vann stora anhängargrupper bland dessa. Redan läroplanen Lgr 80, liksom den nu gällande, tolkade därför ”icke-konfessionell” i stället i termer av mångfald.
Självklart skulle eleverna konfronteras med, inte bara ansiktslösa ideologier och religioner, utan med levande företrädare för dessa. Den utan jämförelse största, och med tanke på vår historia, vårt kulturarv, lagstiftning och värdegrund viktigaste av dessa var, och är, kristendomen. Den, liksom övriga värdesystem, skall naturligtvis inte sväljas okritiskt.     Läroplanens kunskapssyn vidgar därför också kunskapsbegreppet till att inte bara lära ut fakta om olika tankesystem, utan betonar betydelsen av både förståelse- och förtrogenhetskunskap som bara kan inhämtas genom möte med representanter för dessa, liksom genom studiebesök åtminstone i de viktigaste av dem, där inte minst kyrkan nämns i läroplanens förarbeten.

En 60-talsmässig tolkning av ”icke-konfessionell” vore i dag än farligare, med den flod av värderingar inte minst den kommersiella reklamen, internet och televisionen överöser ungdomarna med. Är ”objektiv” och ”värderingsfri” detsamma som fritt tillflöde av materialistiska värderingar och ett hyllande av konsumism och ”ensam-är-stark”-ideologier?
Jag, liksom många med mig, ogillar dessa, men försöker inte förbjuda dem. Däremot vill kyrkan erbjuda även alternativa livstolkningar där ”människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, och inte minst, solidaritet med svaga och utsatta” (läroplanens formuleringar) kan komma till sin rätt.

Skolkyrkan är ett gammalt inslag i skolans verksamhet och finns i hela landet. Den är inte inriktad på mission i traditionell mening, utan har främst karaktären av socialt stöd och dialog kring tros- och livsfrågor med elever som önskar det. På senare år har den allt mer fått karaktären av stöd- och krissamtal då elever t ex svälter sig eller skär sig själva. I samband med självmord, olyckor och dödsfall i familjerna har skolprästernas stöd också haft omvittnat stor betydelse. Prästens tystnadsplikt poängteras ofta som ett stöd för att elever skall våga ta upp känsliga frågor som t ex incest. Vi vet att eleverna av rädsla för att anhöriga skall råka illa ut inte tar upp sådana problem med t ex skolsköterskan som ju instället har anmälningsplikt.

Kyrkan bejakar självklart mångfalden i skolan och har inga ambitioner att utestänga några andra trosriktningar eller livsåskådningar. Humanisterna vill göra det till en fråga om diskriminering av de elever som inte delar en kristen tro. Jag menar att då detta är en högst frivillig verksamhet som ingen tvingas eller anmodas till, gäller i stället en omvänd diskriminering om den kristna gruppen förvägras möjlighet till dessa samtal.

Det finns i vårt samhälle många paralleller till skolkyrkan. Den mest kända är sjukhuskyrkan, som även den har sin verksamhet i offentliga byggnader och utgör ett stort stöd både för patienter och personal. Mig veterligen har den verksamheten inte ifrågasatts, utan dess betydelse poängteras även av personer med en egen uttalat religionskritisk hållning.
På universitet och högskolor finns studentpräster som både har tillgång till ett eget samtalsrum och som kan gå runt bland studenterna utan att någon uppfattar sig som diskriminerad. Försvaret betonar vikten av att ha en fältpräst både på förbanden och tillsammans med de utsända vid internationella uppdrag. På förbanden här hemma finns ofta ett soldathem med tydlig kristen profil. Häkten och fängelser har regelbundna besök av präst/pastor, och på många ställen finns ett särskilt samtalsrum anvisat.
Det vore anmärkningsvärt om skolan som ett offentligt rum skulle ha andra regler för prästens närvaro.

Även religionsfrihetsaspekten kan läggas in i bedömningen. Den grundlagsskyddade religionsfriheten innebär både frihet från och frihet till religion. Även om det oftast här inte är fråga om traditionell religionsutövning, är ändå mötet med en präst av väsentlig betydelse för den som så önskar. I många skolor finns också aktiva kristna föreningar som i likhet med andra grupper får ha sina sammankomster i skolans lokaler.

 ”Tolerans” är ett centralt begrepp i skolans värdegrund. Vilken signal skulle det ge om den stora grupp med en kristen livssyn inte kunde tolereras och tillåtas verka i skolan? Det svåraste att hantera är vilken tolerans man skall visa mot intolerans. Det är uppenbart att Sturmark & Co bara vill tolerera den materialistiska ateismen som tillåten i en pluralistisk skola.
Deras artikel avslutas med att ”rektorn i en kommunal skola bör inte bo granne med Gud”.  Att antyda att någon som är aktiv inom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen därmed är olämplig som rektor ter sig märkligt i ljuset av principen om religionsfrihet. Går det bra att vara aktiv ateist och samtidigt rektor? Eller asatroende, bara inte just kristen. Vem skall bestämma vilken tro personer i offentlig tjänst får ha eller inte ha? Det väsentliga måste ändå vara att en rektor följer läroplanen och Skolstyrelsens anvisningar, inte vilka samfund hon/han är med i.

Läroplanen talar främst om vad som skall undervisas. Skolkyrkans verksamhet ingår inte i undervisningen, utom om en lärare särskilt ber om medverkan vid något särskilt avsnitt om kristendomen. Även en sådan som Sturmark bör naturligtvis kunna inbjudas att presentera sin organisation och (o) tro.

Lennart Koskinen
Biskop i Visby stift