Därför behövs kyrkan i dödshjälpsdebatten

Justitiekansler Göran Lambertz kräver i Expressen att religionen hålls utanför dödshjälpsdebatten. Om det kravet uppfylls kommer en svår debatt att utarmas på ett alldeles onödigt sätt. Dessutom bygger kravet på missuppfattningar. Jag hoppas att följande tre punkter kan vara klargörande och bidra till att lyfta och nyansera debatten.

1. Religionens roll.
Lambertz anser att religionen bör hållas utanför alla avvägningar om dödshjälp. Bakom det uttalandet skymtar synen att religion bara krånglar till livet som skulle vara så mycket enklare om ingen religion fanns. Religion bara pådyvlar folk sådant som de inte frågar efter. Är det verkligen så? Min erfarenhet är att det förhåller sig tvärtom. Frågor om tro, liv, död och Gud uppstår inte därför att en präst äntrar scenen. Livets komplicerade frågor finns redan där innan dess. Det är inte kyrkan, präster och diakoner som hittar på religiösa spörsmål för att störa folks annars så lyckliga liv. Kyrkan, präster och diakoner arbetar med de frågor som vi människor ställer: Vad är meningen med livet? Med döden? Finns det en god Gud? Varför finns det ondska? Finns det något efter döden? Vad gör jag med mina upplevelser av det heliga? Kyrkan är inte till för att krångla till det i onödan. Dess huvuduppgift är inte att placera ut förbudstecken. Kyrkan har heller inte monopol på de existentiella frågorna. Men den tillför något omistligt: den tar människans frågor, våndor och vilja på allvar och vill ge oss råg i ryggen - för att våga leva ett värdigt liv i gemenskap med Gud, varandra och hela skapelsen. Därför vore det oklokt att i den svåra diskussionen om dödshjälp bortse från den kunskap, visdom och erfarenhet som finns inom den religiösa traditionen.

2. Döden som ens mest privata ögonblick.
Enligt Lambertz är döden vårt mest privata ögonblick. Det stämmer bara i den bokstavliga betydelsen av ordet privat. Privat kommer från latinets privare som betyder beröva. Mänskligt att döma är dödsögonblicket förvisso det ögonblick där vi berövas vårt eget jag mera radikalt än vi kan föreställa oss. Jag misstänker dock att Lambertz menar precis tvärtom. Han vill se vårt döende som det ögonblick som bara vi själva äger och ingen annan har rätt att ha några synpunkter på. Det är dock en illusion som bygger på en nästan absurd individualism. Vi äger inte vår död, utan vi lider döden. Det gör till sist även den som aktivt framkallar sin egen död. Döendet är ingen exklusivt individuell process. Den är en social process. Vi är relationsvarelser. Det goda döendet är inte ett döende i isolering utan inbäddat i ett socialt sammanhang. Vi är många som bär på berättelser om erfarenheter vid dödsbäddar som har lärt oss omistliga saker om livet och om vad som djupast sett är rätt och värdefullt.

3. Dödshjälp är något som kyrkan har sysslat med länge.
På 1400-talet utgavs Ars moriendi, Döendets konst, ett verk med anvisningar om det goda döendet, både för den döende och för anhöriga och vänner. Att bistå med dödsberedelse har varit och är en del av kristen diakoni och själavård. Där handlar det varken om att romantisera lidande eller att mekanisera döden utan att värna om människans kroppsliga, själsliga, sociala och andliga behov. Detta står i full överensstämmelse med Socialstyrelsens allmänna råd, SOSFS 1993:17: "Omvårdnadsåtgärder i vid mening innebär att berörd personal i samverkan med patienten och när så är lämpligt även patientens närstående formulerar och tydliggör mål för fysisk, psykisk, social och andlig hälsa. Omvårdnadsåtgärder spänner över ett brett fält från högteknologiska insatser till stöd i existentiella kriser."
Den bästa dödshjälpen är hjälpen till ett värdigt liv även i dödens närhet - ända till det ögonblick då vi dör av vår dödlighet. Denna dödshjälp har sedan länge också inneburit beslut som syftat till att underlätta och de facto förkorta lidande. Det är bra. God dödshjälp är först och främst livshjälp.


Antje Jackelén
Antje Jackelén är biskop i Lunds stift. Hon tycker om att promenera och umgås med ungdomar.