Att sitta i knät på makthavare är den mest oförlåtliga synd en politisk journalist kan göra sig skyldig till. Pusskalaset mellan Reinfeldts närmaste medarbetare och TV4-reporten visar hur olämpliga just middagar är.
Det skriver i dag Rapports ELISABET HÖGLUND.
Avslöjandet häromdagen om det så kallade pusskalaset mellan en reporter på TV4 och en av statsminister Fredrik Reinfeldts närmaste medarbetare har återigen aktualiserat frågan om vilka relationer en politisk journalist ska och kan ha med makthavare, framför allt med politiker.
Personligen känner jag inte till alla omständigheter bakom just den här ”affären”, eftersom jag inte har tillgång till alla fakta. Hursomhelst ger oss den här händelsen en allvarlig påminnelse om vilka risker politiska journalister löper, om de har alltför nära och alltför vänskapliga relationer till högt uppsatta politiker.
Som politisk reporter på Rapport måste jag varje ögonblick påminna mig om att alltid se till att upprätthålla rågången mellan mig själv och de politiska makthavare, som jag är satt att kritiskt bevaka och granska. En politisk journalist får inte ens misstänkas för att ha mer än en rent yrkesmässig relation med en politiker. Att sitta i knät på makthavare är den mest oförlåtliga synd en politisk journalist kan göra sig skyldig till.
Vilka relationer är det då OK för en journalist att ha med en politiker? Det är enkelt. Det går alldeles utmärkt att bjuda en minister, en nära medarbetare till statsministern eller en annan högt uppsatt makthavare på lunch på ett affärsmässigt sätt. Men att bjuda honom eller henne på middag är betydligt mera vanskligt, ofta direkt olämpligt.
– Äsch, säger någon, det kan väl inte spela någon roll om man äter lunch eller middag? Jo, det gör det. En lunch är i allmänhet kort, högst en timma lång. Normalt ses man ute på en restaurang. Detta sker helt öppet. Vem som helst har insyn. Normalt dricker man inte vin eller sprit på en lunch, på sin höjd öl eller vatten. De samtal som förs kan avlyssnas av andra och ska också t å l a att avlyssnas av andra. Och sist men inte minst: mötet sker på dagtid och på båda parters arbetstid.
Om en journalist däremot äter middag med en politiker, sker detta utanför arbetstid, på journalistens fritid. Middagsätande är ofta betydligt mera intimt än lunchätande. Det dricks ofta vin och kanske också sprit och mörkret gör, att det är lättare att ”gömma sig” undan blickar från allmänheten. En middag blir mer personlig, mer privat, kanske rentav intim. Finns alkohol med i bilden, så kan relationen mellan journalisten och politiken snabbt förändras till en alltmer privat historia. Gränser kan överträdas, som aldrig får överträdas.
Många journalister menar, att det mycket väl går att förena den här sortens umgänge med makthavare, även på fritid, med deras uppgift som granskare av makten. Det här tror jag inte på. Den som en gång har klivit över demarkationslinjen mellan journalister och makthavare, den personen kan i fortsättningen få svårt att se var denna demarkationslinje går.
Och hur möjligt är det egentligen att den ena dagen äta en intim middag med en politiker för att den andra dagen agera kritiskt mot honom eller henne? Personligen tror jag att det kan bli mycket svårt.
Jag känner själv kolleger och före detta kolleger, som har umgåtts privat med högt uppsatta makthavare och ministrar. Dessa kolleger är alltså personliga vänner med dessa makthavare. Därför ställer jag mig omedelbart frågan: Hur kan man vara kompis med en person som man kanske en vacker dag måste vara med och avsätta? Det är omöjligt.
Därför finns bara en väg att gå: att som journalist aldrig försätta sig i den här situationen. Och det gör man bäst genom att alltid hålla politikerna på armlängds avstånd.
Det är inte bara för journalistkåren det är nyttigt och nödvändigt att hålla tillräckligt långt avstånd till makten. Även respekten för politikerna ökar, om dessa ser saken på samma sätt, nämligen professionalitet till varje pris. Visst kan det vara lönsamt för en politiker eller en direktör i näringslivet att ha intima och vänskapliga relationer med vissa journalister. Det är ju det bästa sättet att ocensurerat få ut sitt budskap. Men jag anser, att även makthavare har ett ansvar för att yrkesmässiga och raka relationer upprätthålls mellan medier och politiker.
Av detta och flera andra skäl deltog jag i går kväll inte i kongressfesten på moderaternas partistämma, som jag den här helgen bevakar i Gävle.
ELISABET HÖGLUND
Elisabet Höglund är politisk reporter på Rapport, Sveriges Television.
