Man skulle kunna tänka sig att Sverige, ett av världens mest jämställda länder och styrt av en socialdemokratisk regering under större delen av tiden efter 1920, skulle vara en mardröm för den jordägande adeln.
Fascinerande nog förhåller det sig tvärtom. Få länder i Europa har en så livskraftig jordägaradel som vi.
Påfallande många adelsfamiljer i Sverige håller fortfarande kvar vid sina förfäders gods, som man gifte sig till eller köpte under 1700-talet när adeln som stånd var befriad från skatt. Den svenska adeln äger i dag jordar som tillsammans är större än hela Gotland, trots att man bara utgör två och en halv promille av den svenska befolkningen.
När jag sökt en förklaring till detta märkliga fördelningspolitiska faktum framhåller adeln själv gärna socialdemokratin som ett svar. Såssarna är imponerade av adel och storfinans, sade en adelsman. Socialdemokraterna är Sveriges mest godsägarvänliga parti, sade en annan. Jag gillar oftast kommunalgubbar som är såssar, konstaterade en tredje.
Historiskt har socialdemokratin varit skonsam mot godsägare. Där andra europeiska lantaristokratier i början av 1900-talet utsattes för jordreformer, då regeringar fördelade jord från baron till självägande bonde, lät socialdemokratin våra lantgrevar leva vidare i fred från sådant fördelningspolitiskt tryck. Det märks fortfarande, vid 2000-talets början var Sverige och England de länder i EU som hade flest storjordbruk i kategorin god åkermark. Bakom statistiken göms kvarlevande adelsgods.
När jag frågade förre statsministern och nuvarande lantbrukaren Göran Persson varför just vår regering lät skona grevarna och baronerna förklarade han att den svenska arbetarklassen inte hade något intresse av att få ta "över ett hörn av grevens mark och odla potatis". Det var i staden som proletariatet skulle organiseras och välfärdsstaten ta form. Kvar i provinsen blev en oinskränkt godsägarklass.
Under de senaste femton åren har relationen mellan arbetarpartiet och godsägarna blivit ännu varmare. Lantbrukarna har befriats från skatt på sina jordbundna förmögenheter, generationsskiftena försvåras inte längre av arvsskatt och slotten får anges som näringsfastigheter i deklarationen varpå alla investeringar, ned till glödlampor, blir avdragsgilla.
Ur det hänseendet ska man nog betrakta Göran Perssons hårt kritiserade beslut att köpa egendomen Övre Torp som en kulmen på viss godsägarvänlighet, snarare än som ett brott med den socialdemokratiska ideologin.
Mest häpnadsväckande och ovärdigt i denna pardans mellan två maktbärande klasser är den sentida renässansen för fideikommisserna, den särskilda arvsordning som innebär att äldsta sonen i en familj ärver godset obeskuret.
1995 beslöt kulturdepartementet att åter börja förlänga några av 1700-talets fideikommissurkunder. Att inrätta dem var ett sätt för förmögna adelsfamiljer att bevara egendomar i släkten - fideikommiss får inte säljas eller delas upp på arvingar. Det slår ut arvsrätten för döttrar, änkor och yngre söner.
Fideikommissen ansågs orättvisa redan i ett rättsfall i slutet av 1600-talet, de attackerades i franska revolutionen och hade försvunnit i alla andra europeiska stater när Sverige, trots hårda protester från adliga fideikommissarier, äntligen fick en avvecklingslag i början av 1960-talet.
Men i enlighet med den nya praxisen tog den feministiska förkämpen Marita Ulvskog, då kulturminister, i april 1998 beslutet att förlänga fideikommisset Erstavik i Saltsjöbaden utanför Stockholm. Konsekvensen blev att äldste sonen i familjen af Petersens fick hela klabbet, medan de yngre syskonen vräktes från den jättelika egendomen.
Detta blev möjligt genom att Socialdemokraterna hittade en undantagsklausul i avvecklingslagen som man gav en ny och vidgad innebörd, till sorg för döttrar på flertalet kvarvarande fideikommiss som därmed gjordes arvslösa.
Sedan dess har också den borgerliga regeringen utnyttjat denna möjlighet.
Om socialdemokratins historiska godsägarvänlighet bottnade i en pragmatisk och rationell jordbrukspolitik, är renässansen för fideikommissen i dag ett tecken på en ren slapphet inför ett kvarlevande feodalt privilegium,
Alla är inte lika inför lagen.
BJORN AF KLEEN
