Jag har ett par uppmuntrande ord till statsminister Fredrik Reinfeldt inför det att Nicolas Sarkozy kommer till Stockolm i dag: Besök gör en alltid glad, om inte när gästen kommer, så i alla fall när han åker.
Vi borde själva ha anat oråd. När Silvio Berlusconi åter blev premiärminister i maj 2001 var alla franska politiker eniga om att mediemogulen utgjorde en fara för den italienska demokratin. Hela den politiska klassen, från vänster till höger, förenades i sitt förakt för denna self-made man från Milano. Alla politiker, så när som på en person: Nicolas Sarkozy, den franska högerns snabbast stigande stjärna som skulle komma att återvända till regeringen året därpå. Sarkozy utmärkte sig genom att tillbringa flera kvällar i Silvio Berlusconis residens, det numera ökända Palazzo Grazioli.
Vi borde ha sett det komma, för den beundran som Nicolas Sarkozy så tidigt uttryckte för mediemogulens politik och metoder visade sig vara en försmak av det som Frankrike har fått utstå sedan Sarkozy blev president för två år sedan.
Orättvist nog är det fortfarande Silvio Berlusconi som får de svartaste rubrikerna, senast för sina kvinnoaffärer på Sardinien. Nicolas Sarkozys ovärdiga beteende har däremot förbigåtts med relativ medietystnad, trots att han konkurrerar med sin gamle läromästare om titeln som EU:s störste pajas.

Vi fransmän visste redan från början att han var aggressiv, narcissistisk och inkompetent i såväl ekonomi som diplomati.
Trots den vetskapen är det smärtsamt att vakna på morgonen, ta en kaffe och när man läser tidningen inse att ens statschef har infört en rent vulgär ledarstil. Bestörta har vi till exempel fått se honom förolämpa en besökare på en jordbruksmässa. Den gamle mannen var visserligen långtifrån vänlig mot Sarkozy. När presidenten ville skaka hans hand sa han bryskt: "Rör mig inte! Du smutsar ner mig." Men sådana situationer tillhör politikeryrket och Sarkozys företrädare hanterade dem utomordentligt väl.
Till en förbipasserande som skrek "Död åt idioterna!" svarade general de Gaulle reptilsnabbt: "Omfattande program, monsieur." Och trettio år senare när Jacques Chirac möttes av utropet "dumskalle" efter en gudstjänst, gick han helt sonika fram till den missnöjde och presenterade sig: "Angenämt, jag heter Chirac."

Men de som hade hävdat att Sarkozy skulle komma att bli en lika värdig president som sina företrädare motbevisades effektivt på jordbruksmässan. "Stick i väg med dig, din stackars idiot!" gormade presidenten inför tv-kamerorna.
Lyckligtvis försöker säkerhetstjänsten se till att den typen av händelser inte upprepas. De är väl medvetna om hur ytterligare ett utbrott skulle påverka Sarkozys popularitet och varje offentligt framträdande ses numer som en potentiell katastrof.
När den allierade landstigningen i Normandie skulle firas för en månad utropades staden Caen som förbjuden mark för dess egna invånare. Under en hel dag fick de inte lämna sina hus eller ens öppna sina fönster, för vem vet, de kanske skulle ha buat ut Sarkozy när han paraderade förbi med Barack Obama.

Anblicken av en helt död stad riskerade dock att framstå en smula dyster för den internationella pressen. Det saknades en hederlig samling människor som artigt applåderade sin president. Inbjudningar skickades därför ut till aktivister från Sarkozys eget parti som ensamma fick tillstånd att strosa på Caens gator denna dag. Tillvägagångssättet påminner en hel del om de ceremonier som brukar organiseras i Nordkorea till Kim-Jong Ils ära.
Vid samma tillfälle lät Sarkozy diskret ställa fram en liten pall bakom talarstolen direkt efter Obamas tal, han kunde naturligtvis inte tänka sig att framstå som kortare än sin amerikanske kollega. Efter det gav den franska folkhumorn honom ytterligare ett smeknamn. Nu kallas han kort och gott: "Förste pajas".
Ni ser under vilket styre vi lever.


FABIEN ARCHAMBAULT
Fabien Archambault, 33, är forskare i samtidshistoria vid universitetet i Limoges. Innan han reser till Atlantkusten i sommar tänker han skriva på en bok om Pariskommunen.