Det saknas inte viktiga frågor när Förenta Nationerna i dag inleder sin 64:e generalförsamling i New York: Klimatkrisen, Israel-Palestina, kuppen i Honduras och piraterna i Adenviken.
FN har visserligen aldrig varit känd som en snabbfotad och effektiv organisation, ingen annanstans i världen produceras så mycket papper som läses av så få som i högkvarteret på Manhattan. Den här gången är dock chanserna att få någonting gjort mindre än vanligt. För tyvärr leds organisationen av en generalsekreterare som inte håller måttet.
Sydkoreanen Ban Ki-Moon, som tillträdde 2007, brukar hylla tyst diplomati och just därför kallas han gemenligen för FN:s osynlige man.
Hans kritiker menar att han inte gjort någonting alls för att visa verkligt ledarskap under de allvarliga kriserna i Darfur, Somalia, Pakistan, Zimbabwe, Sri Lanka och Kongo. I en hemlig diplomatrapport hem till Oslo skrev Norges biträdande FN-ambassadör nyligen att Ban Ki-Moon lyser med sin frånvaro i en tid då han borde vara på banan med full kraft.
Kanske beror frånvaron på att hans stab på 38:e våningen i FN-skrapan till stor del består av sydkoreanska ja-sägare som agerar gatekeepers, samtidigt som generalsekreteraren envisas med att en mängd detaljfrågor måste passera hans kontor. På så sätt åker rader av viktiga ärenden hiss upp och ned i huset, utan att det egentligen händer någonting alls.
Till viss del har stormakterna sig själva att skylla. Efter diplomatins egen rockstjärna, Kofi Annan, ville framför allt USA och Kina ha en tydligt administrativ chef för FN-kolossen. Ban Ki-Moon var en svag kompromisskandidat, som därför fått nöja sig med att mer agera sekreterare än general åt stormakterna och att dricka te med världens kvarvarande diktatorer. "Folks huvudintryck av honom är att han sitter ner med 'the bad guys' utan att få ut någonting av det", sa chefen för människorättsorganisationen Human Rights Watch nyligen. Ett exempel är Ki-Moons resa till Burma i somras, som han starkt avråddes från, då juntans figurer vägrade att låta honom få möta Aung San Suu Kyi. Det blev en rejäl diplomatisk knäpp på näsan.
Sin osynlighet till trots har Ban Ki-Moon en förmåga att hamna i klistret när han väl uttalar sig. "Vi har bara fyra månader. Fyra månader för att säkra framtiden för vår planet", sa Ban Ki-Moon nyligen om förarbetet inför klimatmötet i Köpenhamn. För många luttrade diplomater lät det dystopiska uttalandet som en snabb nedräkning till jordens undergång.
Och i våras kallade Ban Ki-Moon USA för en snyltgäst med anledning av landets utestående mångmiljonskuld till FN, vilket krävde en omedelbar och offentlig ursäkt.
Generalsekreterarens grodor har knappast stärkt Förenta Nationerna, som redan före Ban Ki-Moon var vingklippt. Organisationen är i allt väsentligt en produkt av andra världskriget och närmare sjuttio år efter dess bildande har FN förvandlats till en sorts administrativ anomali, där generösa regelverk gjort att enskilda kunnat berika sig tämligen skamlöst. Den värsta skandalen i FN:s historia var olja mot mat-programmet till Irak värt åtskilliga tiotals miljarder dollar, med mutor och kickbacks av aldrig tidigare skådat slag.
Den FN-ambassadör är ännu inte född som inte offentligt bekänner sig till behovet av reformer. Men frågorna har stötts och blötts i årtionden, utan att leda till radikala förändringar. Enligt förhandstipsen kommer USA:s Barack Obama i sitt kommande tal inför generalförsamlingen att presentera sin vision för världsorganisationen. Han har redan sagt att FN behöver vitaliseras för att möta globala problem. För närvarande är det dock inte särskilt troligt att Obama har något mera revolutionerande än visioner att komma med, politiskt trängd som han är på hemmaplan.
Så än så länge lär USA och de andra stormakterna låta Ban Ki-Moon hållas.
Men förhoppningsvis kan generalsekreterarens misslyckanden tjäna som en katalysator för genomgripande och avgjort nödvändiga reformer av FN som organisation. För att det ska omsättas i förändringar krävs dock att Ban Ki-Moon får åka hem till Seoul 2011 när hans mandatperiod går ut.
ANDERS CARLGREN
