I går förmiddag tågade Jimmie Åkesson med sällskap in i Storkyrkan i Stockholm. Han var klädd i folkdräkt från Blekinge. Budskapet som skulle sändas ut var ett rungande "vi älskar Sverige", ett "här skäms vi inte för vår historia", ett "nationalist, javisst!".
Ännu ett välkalkylerat pr-drag från populismens profeter?
Kanske inte, ändå.
För strax därefter tågade Jimmie Åkesson med sällskap ut ur Storkyrkan igen, fortfarande klädd i folkdräkt från Blekinge. Så upprörd var han över att biskop Eva Brunne vågat predika om antirasism och allas lika värde - grundläggande kristna värderingar - att han vägrade prata med journalisterna.
Det kändes inte särskilt svenskt. I Sverige bör man bita ihop, genomlida och bitcha först efteråt, helst när ingen hör.
En annan sak som inte var särskilt svensk med Jimmie Åkesson var folkdräkten.

Tidigare i år träffade jag de dräktkunniga intendenterna på Nordiska museet, en institution som ursprungligen grundades i den nationalistiska vurm som präglade slutet av 1800-talet. De forskare som arbetar där i dag berättade att ju grundligare de studerat den svenska folkdräkten - som Jimmie Åkesson alltså ansåg sig bära en Blekingevariant av i går - desto mer börjar de tro att den aldrig har funnits.
Precis som modet i allmänhet har den svenska folkdräkten förändrats över tid och rum. Det var först kring förra sekelskiftet, i en era då man alltså ville definiera en nationell, svensk identitet, som folkdräkten som vi i dag känner den framträdde.
Det som i dag kallas Sverigedräkten skapades så sent som 1902.
Den permanenta utställningen Modemakt på Nordiska museet inleds i stället med en bröllopsfolkdräkt från 1700-talet, och den är något helt annat. Dräkten ser inte det minsta "svensk" ut. Snarare känns den, i allt sitt överdåd och dåtida bling-bling, som något vi i dag skulle förknippa med Östeuropa.

Det finns en annan poäng att göra i det populistiska sammanhang som Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna verkar i: den svenska folkdräkten är knappast folklig.
När svenskar klär upp sig i högtidsdräkt är det oftast med Nobelbanketten som riktmärke och den tunna plånboken som budget.

Men Jimmie Åkesson trippade i går in i Storkyrkan i kläder som kostar lika mycket som en affärskostym från lyxskrädderiet AW Bauer, ett stenkast från Stureplan. En folkdräkt är nämligen ett dyrt handarbete, den kräver tillgång till en kvalificerad sömmerska och kostar därför minst 15 000 kronor att köpa. Inbäddad i hantverket finns, precis som i den skräddarsydda, kritstrecksrandiga kostymen, ett symboliskt meddelande från etablissemanget - ett "nu tillhör vi eliten och därför klär vi oss i folkdräkt när det är fest, precis som Silvia och Victoria".
Ett plagg för "verklighetens folk"?
Knappast.
De lägger hellre pengarna på en resa till Thailand, om de ens har råd med det.

För vem som helst som är uppvuxen i en mindre stad på landet är det nämligen självklart hur den riktiga svenska folkdräkten ser ut. I min hemstad Borås är det friluftskläder i pastell, husvagnskläder om man så vill. Par i matchande, sportiga allroundkläder, dito skor och kanske en fleecetröja präglar landskapet.
Det är praktiska plagg för ett hektiskt liv med jobb och småbarn.
En Blekingedräkts budskap har inget med det här att göra. På andra sidan den nationalistiska mytbilden sänder Jimmie Åkessons folkdräkt bara en signal: att han har råd nu när han har riksdagslön och sitt på det torra.
Jag känner igen en subkultur när jag ser den. En subkultur representerar aldrig något annat än sig själv, dess mål är inte heller att sprida en identitet utan bara att hålla ihop gruppen. Så man klär sig i udda kläder som skiljer gruppen från mainstreamsamhällets tråkmånsar.
Om det var folklighet som Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna ville manifestera med sina folkdräkter i Storkyrkan, borde de med andra ord tänka om.
Mona Sahlin hamnade mycket närmare folkets drömmar när hon i våras avslöjade hur stolt hon var över sin röda Louis Vuitton-väska.




DANIEL BJÖRK