Skönhetstips och prylar

Allt om inre och yttre hälsa.

Sajten för alla vinnare

Här delas det ut superbonusar.

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Storlek på text:
Skriv ut text

Dags att slopa stödet till kultur och medier

Annons:
Tidigare artiklar
    Kulturlivets reaktioner på den nya kulturministern Cecilia Stegö Chilò visar mer än något att kulturvärlden måste bli kvitt sitt bidragsberoende. Att vara så beroende av staten skapar en osjälvständig och likriktad kultur.
      Stegö Chilò bör lägga ner sitt departement, skriver i dag MATTIAS SVENSSON.

Äntligen! Sverige

har med Cecilia Stegö Chilò fått en kulturminister som på allvar kan göra upp med bidragskulturen. Någon som inser att ett fritt och levande kulturliv inte kan växa ur kulturpolitiska åtgärder, utan tvärtom kräver att staten lämnar kulturen i fred. Av kulturvärldens reaktioner att döma är det inte en dag för tidigt. I stort sett samtliga kommentarer till den nya kulturministern har, självrättfärdigt eller inställsamt, äskat mer pengar ur statskassan. Farhågor om minskade bidrag har setts som uttryck för ansvariga politikers "ointresse" eller rentav en "attack" på kulturlivet. Längst går förmodligen Anders Ehnmark, som i Expressen (6/10) kräver att kulturpolitiken ska (fortsätta) föra en direkt kamp mot åsikter och idéer han finner misshagliga. Reaktionerna är talande för den bidragskultur som präglar ett ofta likriktat och blekt svenskt kultur- och medieklimat. Teatergrupper kallas "fria" när de är totalt bidragsberoende. Den likaledes tvångsfinansierade statstelevisionen, med styrelsetopp tillsatt av och bestående av politiker, kallar sig för "fri television".Omstritt ministerval. Cecilia Stegö Chilò gratulerades med blomsterkvast. Kulturmänniskor orienterar sig mot staten och ansvariga politiker. De är beredda att låta staten definiera och kanalisera vad som är god kultur. Ju mer bidrag kulturen får, desto viktigare och finare anser sig både anslagsgivande politiker och mottagande kultur- och medieinstitutioner vara. Denna bidragskultur är inte bara eller främst en ekonomisk belastning. Framför allt är den ett demokratiskt och kulturellt problem. En mentalitet som kväver det verkligt fria och oberoende.  

Bidragskulturen är

ett tänkande som nått långt in i borgerligheten. På många håll finns en förväntan om att en "borgerlig" kulturpolitik ska ersätta den nuvarande socialdemokratiska. En politik som inte gör upp med bidragskulturen, utan bara styr samma bidragsmängd till delvis nya verksamheter. I detta finns två problem. För det första det orättfärdiga i att använda skattemedel, som tvångsmässigt uttaxeras av alla, för att tillgodose sin egen, eller sina egna väljargruppers, tycke och smak. Carl Rudbeck - som länge och förtjänstfullt hanterade kulturfrågor på Timbro - uttryckte detta med exemplet Rambo och Rimbaud. Även om han själv anser att Rimbaud är bättre och finare kultur än Rambo, så ger det honom ändå inte rätt att tvinga dem som hellre ser på Rambo att finansiera hans mer sofistikerade smak. En aldrig så objektiv kvalitetsstandard ger fortfarande inte staten rätt att "korrigera" människors kulturval med skatter, subventioner och regleringar. Kulturen är en privatsak, och den bästa kulturpolitiken är ingen alls.  

I dagens politiserade

samhälle ses det förvisso som en degradering att låta ett område vara i fred från statliga insatser och lämnas åt enskilda människors beslut. Men det är ju i de flesta fall precis tvärtom. Den som bryr sig om kulturens kvalitet, borde välkomna att den hamnar inom ramen för marknader och civilsamhälle. Många stora kulturskapare är och har varit kommersiella aktörer: Renässanskonstnärerna var utpräglade affärsmän, och både Mozart och Shakespeare sågs av sin samtid som populister som gick för långt i att tillgodose massornas smak. Andra har kunnat gå emot rådande smak tack vare att andra skapat rikedomar, vilka de ärvt eller givits. Det franska avantgardet på 1800-talet, med namn som Flaubert och Baudelaire, levde på ärvda pengar. Den svenska proggrörelsens flagg-skepp, skivbolaget MNW, räddades också med pengar från ett privat arv. Blå Tåget-sångaren Tore Berger kunde med sin förmögenhet och idealitet bli "kulturaktivist": "För mina 300 000 gjordes nog mer kulturpolitik än många statliga miljoner bidragit med." Det är som i Blå Tågets gamla slagdänga om det skadliga i att ha staten och kapitalet i samma båt. Sitter staten och kulturen i samma båt får vi också instängda kotterier, gynnande av någras smak och åsikter på alla andras bekostnad, och ömsesidig inställsamhet. På en fri marknad med dess nischer, flertal finansiärer och oväntade möten finns ett otal sätt att nå ut och förverkliga sig själv, men det finns bara ett sätt att behaga en kulturminister.  

Allt detta torde vara

självklara utgångspunkter för en kulturminister som rekryterats från en liberal tankesmedja som Timbro. Jag har även personliga skäl att hoppas att avvecklandet av kultur- och mediestöd går fort. Cecilia Stegö Chilò har varit en utomordentlig chef under sin tid på Timbro. När hon lagt ner sitt departement, ser jag gärna att hon kommer tillbaka. MATTIAS SVENSSON Mattias Svensson är Ayn Rand-specialist på näringslivets tankesmedja Timbro. Den bästa kulturupplevelsen han varit med om var Kiss i Globen 1996.
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
DEBATT
Annons:
Mest lästa om debatt
Fler mest lästa om debatt
Annons:
Annons:
Sidan 4: Debatt
Senaste nytt
SPORT
EXTRA

Rapportera textfel

Tack för att du hjälper oss att rätta fel. Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel. Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Felaktigt mejl
Du måste fylla i en kommentar:
Ajax loader