Dags att slopa stödet till kultur och medier

Publicerad
Uppdaterad
    Kulturlivets reaktioner på den nya kulturministern Cecilia Stegö Chilò visar mer än något att kulturvärlden måste bli kvitt sitt bidragsberoende. Att vara så beroende av staten skapar en osjälvständig och likriktad kultur.
      Stegö Chilò bör lägga ner sitt departement, skriver i dag MATTIAS SVENSSON.

Äntligen! Sverige

har med Cecilia Stegö Chilò fått en kulturminister som på allvar kan göra upp med bidragskulturen. Någon som inser att ett fritt och levande kulturliv inte kan växa ur kulturpolitiska åtgärder, utan tvärtom kräver att staten lämnar kulturen i fred. Av kulturvärldens reaktioner att döma är det inte en dag för tidigt. I stort sett samtliga kommentarer till den nya kulturministern har, självrättfärdigt eller inställsamt, äskat mer pengar ur statskassan. Farhågor om minskade bidrag har setts som uttryck för ansvariga politikers "ointresse" eller rentav en "attack" på kulturlivet. Längst går förmodligen Anders Ehnmark, som i Expressen (6/10) kräver att kulturpolitiken ska (fortsätta) föra en direkt kamp mot åsikter och idéer han finner misshagliga. Reaktionerna är talande för den bidragskultur som präglar ett ofta likriktat och blekt svenskt kultur- och medieklimat. Teatergrupper kallas "fria" när de är totalt bidragsberoende. Den likaledes tvångsfinansierade statstelevisionen, med styrelsetopp tillsatt av och bestående av politiker, kallar sig för "fri television".Omstritt ministerval. Cecilia Stegö Chilò gratulerades med blomsterkvast. Kulturmänniskor orienterar sig mot staten och ansvariga politiker. De är beredda att låta staten definiera och kanalisera vad som är god kultur. Ju mer bidrag kulturen får, desto viktigare och finare anser sig både anslagsgivande politiker och mottagande kultur- och medieinstitutioner vara. Denna bidragskultur är inte bara eller främst en ekonomisk belastning. Framför allt är den ett demokratiskt och kulturellt problem. En mentalitet som kväver det verkligt fria och oberoende.  

Bidragskulturen är

ett tänkande som nått långt in i borgerligheten. På många håll finns en förväntan om att en "borgerlig" kulturpolitik ska ersätta den nuvarande socialdemokratiska. En politik som inte gör upp med bidragskulturen, utan bara styr samma bidragsmängd till delvis nya verksamheter. I detta finns två problem. För det första det orättfärdiga i att använda skattemedel, som tvångsmässigt uttaxeras av alla, för att tillgodose sin egen, eller sina egna väljargruppers, tycke och smak. Carl Rudbeck - som länge och förtjänstfullt hanterade kulturfrågor på Timbro - uttryckte detta med exemplet Rambo och Rimbaud. Även om han själv anser att Rimbaud är bättre och finare kultur än Rambo, så ger det honom ändå inte rätt att tvinga dem som hellre ser på Rambo att finansiera hans mer sofistikerade smak. En aldrig så objektiv kvalitetsstandard ger fortfarande inte staten rätt att "korrigera" människors kulturval med skatter, subventioner och regleringar. Kulturen är en privatsak, och den bästa kulturpolitiken är ingen alls.  

I dagens politiserade

samhälle ses det förvisso som en degradering att låta ett område vara i fred från statliga insatser och lämnas åt enskilda människors beslut. Men det är ju i de flesta fall precis tvärtom. Den som bryr sig om kulturens kvalitet, borde välkomna att den hamnar inom ramen för marknader och civilsamhälle. Många stora kulturskapare är och har varit kommersiella aktörer: Renässanskonstnärerna var utpräglade affärsmän, och både Mozart och Shakespeare sågs av sin samtid som populister som gick för långt i att tillgodose massornas smak. Andra har kunnat gå emot rådande smak tack vare att andra skapat rikedomar, vilka de ärvt eller givits. Det franska avantgardet på 1800-talet, med namn som Flaubert och Baudelaire, levde på ärvda pengar. Den svenska proggrörelsens flagg-skepp, skivbolaget MNW, räddades också med pengar från ett privat arv. Blå Tåget-sångaren Tore Berger kunde med sin förmögenhet och idealitet bli "kulturaktivist": "För mina 300 000 gjordes nog mer kulturpolitik än många statliga miljoner bidragit med." Det är som i Blå Tågets gamla slagdänga om det skadliga i att ha staten och kapitalet i samma båt. Sitter staten och kulturen i samma båt får vi också instängda kotterier, gynnande av någras smak och åsikter på alla andras bekostnad, och ömsesidig inställsamhet. På en fri marknad med dess nischer, flertal finansiärer och oväntade möten finns ett otal sätt att nå ut och förverkliga sig själv, men det finns bara ett sätt att behaga en kulturminister.  

Allt detta torde vara

självklara utgångspunkter för en kulturminister som rekryterats från en liberal tankesmedja som Timbro. Jag har även personliga skäl att hoppas att avvecklandet av kultur- och mediestöd går fort. Cecilia Stegö Chilò har varit en utomordentlig chef under sin tid på Timbro. När hon lagt ner sitt departement, ser jag gärna att hon kommer tillbaka. MATTIAS SVENSSON Mattias Svensson är Ayn Rand-specialist på näringslivets tankesmedja Timbro. Den bästa kulturupplevelsen han varit med om var Kiss i Globen 1996.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst idag