Just nu råder en febrig iver att ge nätaktivister pengar för att bedriva demokratiserande arbete på internet. Ju fler människor som samlas på gator och torg i Nordafrika och Mellanöstern, desto oftare haglar uttrycken "Twitter- och Facebookrevolution", och sällan har man vurmat så starkt för öppenhet, yttrandefrihet och fria flöden av kommunikation. Där borta. Där diktaturer faller...
Hillary Clinton vill ge 25 miljoner dollar till projekt som bidrar till ett öppnare internet. Biståndsminister Gunilla Carlsson vill bidra med 150 miljoner kronor till nätaktivister, som beskrivs som de "nya demokratikämparna". Ambitionen kan tyckas lovvärd, men mot bakgrund av regeringens övergripande nätpolitik ter den sig alltmer osammanhängande, och på många punkter rent av motsägelsefull.
Den första motsägelsen ligger i vem som definieras som en god nätaktivist och vem som stämplas som IT-terrorist. Tillhör Wikileaks de goda eller onda?
Eller det löst sammansatta nätverket Anonymous som engagerat sig avsevärt i de Nordafrikanska revolterna? Och hur tänker man kring mjukvaruprojekt som å ena sidan är livsviktiga skydd i diktaturer, men som samtidigt används för att kringgå den stundande datalagringen, skydda sig mot FRA och kringgå de barnporrfilter som Cecilia Malmström så varmt rekommenderade EU att införa men som tur var blev nedröstade?

De som den senaste tiden hyllas som "demokratikämpar" i Sverige betraktas utan tvekan som informationsterrorister av den avgångne presidenten Mubarak. Men även av Silvio Berlusconi som har problem på sin kant med nätaktivister, som den senaste tiden har både kringgår den italienska mediecensuren och attackerar regeringens hemsidor.
De fina orden om internet som befriande och demokratiserande kollapsar snabbt när man sätter dem i relation till utrikespolitiska ambitioner. Den 8 februari skriver Carl Bildt på Sidan 4 att "det måste finnas ett internationellt förbud mot påtryckningar mot operatörer och mot aktioner för att släcka ner internet".
Men det gäller knappast på hemmaplan, där det europeiska datalagringsdirektivet innebär ett direkt tvång för internetoperatörer att lagra trafikdata.
Bildt säger även att "auktoritära och totalitära regimer försöker visserligen att kontrollera informationsflödena men dessa mer eller mindre slutna samhällen befinner sig i ett hopplöst underläge" för att bara några månader tidigare ha sagt "och vi måste därtill kunna skydda oss mot de dåliga flödena - narkotikasmuggling, organiserad brottslighet, terrorism, nätbrott och trafficking", skriver han på Sidan 4 den 23 november.

Det finns alltså bra och dåliga flöden. Vi släpper på de som passar för stunden men blockerar de som vi inte gillar. Befrielse och demokrati måste tajmas till precis rätt tillfälle. På tur i Mellanöstern står Bahrain och kanske till och med Saudiarabien, båda länder som vi exporterar vapen till, vilket borgar för att vi får vänta till elfte timmen innan vi väljer sida.
Tanken om rätt flöde vid rätt tidpunkt hänger samman med att Bildt har inspirerats av säkerhetsforskaren Tomas Ries begrepp "flow security", som är en slags heltäckande teori för hur flöden av människor, kapital och råvaror måste upprätthållas för att säkra statens intressen. Internet måste således tämjas och säkras och följaktligen övervakas så noga som möjligt, precis som alla andra flöden. Sällan har den geopolitiska regeringskonsten varit formulerad på ett sådant tydligt sätt.
Nätaktivister bryr sig föga om denna geopolitiska flödessäkerhet. De öppnar upp internet lite varstans, utan låta sig dikteras av regeringar eller departement. Det finns ingen anledning att moralisera om det är rätt eller fel att ta emot de statliga bidragen, men man får inte inte vara naiv, det finns inga gratisluncher. Men, som hackare brukar säga: "Alla system kan hackas". Så även regeringens utrikespolitik.


CHRISTOPHER KULLENBERG