Skivindustrin har lobbat fram ett lagsförslag som ska förlänga skyddet för musik från 50 till 95 år.
Den 24 mars tar Europaparlamentet ställning - men Christofer Fjellner är kritisk:
"Hur skulle en förlängd upphovsrätt öka den kulturella mångfalden?"
I juli i år förlorar Cliff Richards skivbolag inspelningsrättigheterna till hans första riktigt stora skivsuccé, "Living Doll". Det är då femtio år sedan den spelades in och sålde en miljon exemplar på sex veckor. Den 5 oktober 2012 upphör av samma skäl de kommersiella rättigheterna till inspelningen av Beatles första hit "Love Me Do". I skiftet 1950-60-tal tog rockrevolutionen sin börja. Elgitarren, Elvis, grammofonindustrin och Rolling Stones.
Nu närmar vi oss slutet för de exklusiva rättigheterna till inspelningarna ifrån denna tid.
I Europaparlamentet ligger det nu förslag om att förlänga skyddet för skivinspelningar från 50 till 95 år. Kravet drivs av skivindustrin som vill skydda sina inspelningar från billiga kopior eller gratis nedladdning från nätet.
Skivindustrin hävdar att den inte vill ha utsträckta privilegier och skickar därför fram sångare och musiker att föra deras talan - som om det i första hand handlade om artisterna.
Cliff Richard vars första skivor redan förlorat sitt inspelningsskydd är en av dem. Ex-Beatlen Paul McCartney en annan. Och argumenten, som formulerade av branschorganisationen IFPI, är att en förlängning skulle "leda till större kulturell mångfald och ökad social välfärd för utövande".
Det blir lite fånigt. Visst har Cliff Richard med sina 1 000 skivinspelningar under ett halvt århundrade gjort sig förtjänt av sin förmögenhet, vilken uppskattas till runt en halv miljard kronor. Men hans skivinspelningar är skyddade i 50 år. Inspelningen av "Congratulations" drar in pengar utan konkurrens från billiga kopior ytterligare nästan tio år. De hits han spelade in på 90-talet kommer att generera pengar till skivbolaget och hans dödsbo till mitten av detta århundrade. Utan att inspelningsrättigheterna förlängs.
Hur skulle en förlängd upphovsrätt öka den kulturella mångfalden? Vem tror att Beatles eller för den delen vilken musiker som helst i 20-årsåldern skulle avstå från att spela in en skiva för att verket bara skyddas från kopiering till 75-årsdagen och inte till 120-årsdagen?
Om man jämför detta med skyddet för läkemedel blir det än mer orimligt. Att ta fram nya läkemedel är ohyggligt kostsamt och tidsödande. Astra Zeneca satsar varje år cirka 40 miljarder på forskning. Bara i Sverige blir det 12-15 miljarder. En hel del av de satsningarna leder ingen vart. Den nya medicinen klarar kanske inte de noggranna testerna för godkännande eller så håller inte idén.
Det är de mediciner som klarar sig igenom hela processen och blir försäljningsframgångar som betalar. Därför skyddas originalläkemedel av patent.
Billiga kopior, som inte belastats med forskningskostnader, får inte säljas förrän patenten gått ut. Men skyddet är begränsat till 20 år. Och tiden börjar löpa redan i början av forskningsprocessen. Astras storsäljare Losec tog 17 år att ta fram och de första patenten började alltså löpa ut bara efter några år på marknaden. I praktiken kan man skydda sina patent ytterligare några år men då till höga kostnader och sällan mer än tio år.
Men skivbolagen vars kostnader för att ta fram produkten är bråkdelar så hög anser sig ha rätten att skydda sig mot kopior i 95 år!
Den förlängning som nu diskuteras och som skivindustrin kallar "ökad social välfärd" för artisterna tillfaller snarare stora skivbolag som Sony Music Entertainment.
Rättigheterna till Beatles skivinspelningar har till exempel varit en handelsvara mellan en mängd olika skivbolag sedan 60-talet och ägs nu av Michael Jackson och Sony tillsammans. Det är inte därifrån Paul McCartneys ökade välfärd kommer. Hans och andra låtskrivares välfärd garanteras av royalties från själva låtskrivandet. För genom annan upphovsrätt är intäkterna för hans text och musik nämligen redan garanterad i hela 70 år efter hans död.
Skälet till att skivindustrin kräver att skyddet för skivinspelningarna nästan fördubblas är rent kommersiellt. I en tid när tekniken utmanar deras affärsmodell samtidigt som inspelningsrättigheterna till några av världens mest populära låtar går ut har man desperat börjat gripa efter varje halmstrå. Det har inget med kulturell mångfald eller social välfärd att göra. Det saknas dessutom helt principiella argument för att skydda äganderätten i det här fallet.
Europas lagstiftare måste avvisa skivindustrins orimliga krav att skydda deras produktion i nästan 100 år. Den 24:e mars röstar vi i Europaparlamentet om frågan. Jag skall göra vad jag kan för att till dess skapa en majoritet för att avvisa dessa orimliga krav.
Christofer Fjellner, M, är Europaparlametariker