I andra länder har sexsäljare rätt att organisera sig fackligt för sina rättigheter. Men här hemma påverkar inte ens sexsäljares perspektiv politiker. När regeringen nu utreder sexköpslagen får utredaren inte ifrågasätta själva lagen.
Det skriver i dag Charlotte Wiberg, vänsterliberal debattör. Hon skriver: Vi motverkar att någon hamnar i prostitution på gund av brist på valmöjligheter med en bra och mer generös socialpolitik, inte med hjälp av lagen.
Den svenska prostitutionsdebatten låter ofta svart eller vit, men i själva verket är prostitutionen en mycket mångfasetterad värld. Det vore kanske till och med mer korrekt att tala om olika prostitutioner i stället för om prostitution i singular. Först när vi accepterat det kan vi diskutera politiken. Att det finns ett antal olikartade köpare och säljare med sinsemellan olika villkor, perspektiv, vanor, motiv och erfarenheter slås fast i socialstyrelsens rapport, Kännedom om prostitution (2007).
För första gången fick där sexsäljares egna röster och perspektiv komma fram i myndighets-Sverige. Då kommer det fram att inte alla ser eskort som huvudsysselsättning, det finns de som ser det som ett extraarbete eller en hobby att dryga ut kassan med. En del intervjuade sexsäljare har också tidigare arbetat inom vården, industrin och med annat. Och det här är intressant: de uppger att de föredrar att sälja sexuella tjänster då detta inte upplevs som lika betungande, slitsamt, stressigt, lågavlönat eller med lika obekväma arbetstider. Kort sagt berättas det alltså om skilda villkor för personer i olika positioner på sexmarknaden; att man inte kan dra alla över en kam. Och några säger att "vissa aktörer som tar stor plats i medierna generaliserar om prostitutionens skadeverkningar."
Uppenbart är att socialstyrelsens rapport inte har fått några som helst konsekvenser för hur man från politiskt håll resonerar. När man nu beslutar att se över sexköpslagen får utredaren inte ifrågasätta själva sexköpslagen. Man vill helt enkelt inte lyfta fram andra perspektiv än de som den politiska eliten vill se. Översynen sker med det explicita syftet att, som den folkpartistiska riksdagsledamoten Nina Larsson klargör i Expressen 8/5, kunna "skärpa efterlevnaden". Strängare straff har efterlysts från politiskt håll, och Larsson instämmer i den kören genom att framhäva att det "ses för lätt" på brottet att köpa sex.
Det är en fullständigt schablonartad bild som Larsson målar upp, en som vi matas med nästan dagligdags: den sexköpande mannen är en förövare som köper kroppar (inte tjänster), den sexsäljande kvinnan (som vanligt lyser den sexsäljande mannen med sin frånvaro) är fattig, utsatt, i underläge, traumatiserad. "Kvinnor och barn tvingas världen över till prostitution av sociala omständigheter eller organiserad brottslighet, ofta en kombination av detta" skriver Larsson - och gör sig skyldig till en oerhörd relativisering genom sin sammanblandning av trafficking och frivillig prostitution.
Kvällstidningar och tv-program som frågat efter "svenska folkets" åsikt om sexköpslagen har, dessutom, fått resultat som tyder på att lagen saknar allmänhetens stöd. Den typen av opinionsyttringar ska förstås inte tas på alltför stort allvar, eftersom det inte handlar om några statistiskt säkerställda urval - törs regeringen beställa en ordentligt genomförd opinionsundersökning i frågan? Vågar man ens byta riktning och ta till sig vad de prostituerade själva tycker?
Det finns de som tycker att lagstiftningen ska skrivas med sikte på dem som befinner sig längst ner på prostitutionsstegen - de som är mest utsatta, som kanske är missbrukare och som går på gatan - och att de mer välbeställda eskorterna då blir mindre intressanta att diskutera. Det är en hedervärd åsikt. Men kanske är det inte med lagens hjälp utan med en effektivare och mer generös socialpolitik man motverkar att någon hamnar i prostitution på grund av brist på valmöjligheter? I andra länder har sexsäljare rätt att organisera sig fackligt för sina rättigheter, något som svenska sexsäljare inte ens kan drömma om.
Sexköpsförbudet tvingar ut sexsäljaren till en osäker tillvaro i det fördolda. Och det cementerar bilden av sexsäljare som en slags "naturliga offer" snarare än människor som alla andra, med rätt till samma respekt och tolerans från samhälle och omgivning som alla andra. Frågan är varför våra politiker, från höger till vänster, vägrar att ta till sig det. I stället anpassar de "verkligheten" för sina redan fattade beslut.
