Socialdemokrater klamrar sig fast vid sina poster - trots valnederlag. Mönstret gäller inte bara riksnivån. Den genomgång som nyhetsmagasinet Fokus publicerar i dag visar att elva socialdemokratiska kommunalråd i Storstockholm suttit kvar genom två valförluster eller mer. Höga löner och en defensiv syn på politikeruppgiften bromsar personförnyelsen.
När Fokus frågade experterna på centralorganisationen SKL hur man ska få en god pension som kommunalråd blev svaret rakt:
- Gå med i rätt parti. Se till att bli ordförande och kommunalråd. Se till att bli det i någon av de största kommunerna och sitt kvar så länge som möjligt, säger en SKL-tjänsteman.
Åtskilliga har följt rådet. De senaste åren har elva toppsocialdemokrater i stockholmskommunerna - oppositionsråd eller kommunalråd - suttit kvar på sina poster trots två valförluster eller mer. De har ofta haft månadslöner mellan 45 000 och 65 000 kronor i månaden. En förtroendevald som håller ut i tolv år får hel pension. Det innebär, för den som har 50 000 kronor i månaden, en pension på 33 000 kronor i månaden livet ut, om man tajmar avgången med 65-årsdagen.
Villkor som få andra på den svenska arbetsmarknaden har, och som kommunernas "vanliga" anställda bara kan drömma om.
Att politiker har goda villkor är inget nytt. Det motiveras bland annat med att de kan röstas bort snabbt, och därför behöver en rimlig inkomstgaranti. Men det i sin tur förutsätter att personbytena verkligen sker. Att bedöma politikers grad av framgång är inte lätt, men partiets valresultat borde vara en rimlig indikator. När ledamöterna i den socialdemokratiska partistyrelsen inte tycker att de behöver ställa sina platser till förfogande, trots det sämsta valet sedan 1914, är det något som har hakat upp sig.
Kulturen av dåligt ansvarsutkrävande har spridit sig långt bortom Sveavägen 68. Mona Sahlin, som avgått efter ett enda förlustval, framstår allt mer som ett unikt undantag i socialdemokratin. Kretsen kring henne sitter ju kvar, precis som i kommunvärlden. Omvänt lär en ny s-ledning få svårt att förankra en ny politik i en förstenad kommunorganisation.
Förre SSU-ordföranden Niklas Nordström, själv oppositionsråd i Nacka mellan 2003 och 2005, är kritisk.
- Generellt utkrävs det för lite ansvar. Det är för många som får sitta för länge som oppositionsråd, så är det, säger han.
Nordströms kritik gäller inte specifikt Stockholm, men det är relevant att granska stockholmskommunerna extra noga. Det ständigt minskande stödet för socialdemokraterna i det största storstadslänet är den kanske enskilt viktigaste komponenten i partiets kris.
När Fokus ringer runt till oppositionsråden har de många tänkvärda förklaringar till de dåliga valresultaten. Utöver den vanligaste, "riksnivån sabbade för oss" lyfter de fram bristen på lokala medier.
Kampanjmässigt är de vanligen nöjda med sitt hårda valarbete. De pekar också på många egna personkryss, "positiv röstsplittring" och framgångsrika justeringar av de borgerliga majoriteternas förslag. Förvisso en viktig uppgift för oppositionspolitiker.
Men uppgiften att leda opinionen så att de många medborgarna röstar fram ens politik, vart tog den vägen? Vad är det för mening med att vinna slagen om man ständigt förlorar kriget? Den frågan tycks oppositionsråden sällan ställa sig. Och det är då som även en reporter som jag, som högaktar och respekterar politiskt arbete, börjar misstänka att de där stålarna, de spelar nog roll i alla fall.
Att s-raset varit minst i den enda kommun som helt saknar oppositionsråd, Danderyd, är en ödets ironi.
Läs Fokus genomgång här
