Det är underbart när demokratin föds, men det är inte alltid en vacker syn. Överste Muammar Khadaffi hade strypt penga­flödet till Benghazi, så staden verkade dyster redan före det pågående upproret. Den oreda som revolutionen skapat får den att se ännu mer misskött ut. Men på samma sätt som tristessen gav näring åt trotset, inger nu smattret från gamla flaggor, hemgjorda banderoller och skrynkliga flygblad stort hopp inför framtiden.
Jag hade kommit till Benghazi för att inviga det första EUkontoret i det fria Libyen. Jag kom till det nydöpta Frihetstorget för att se den hissade EUflaggan nära domstolsbyggnaden och möta några av dem som har förverkligat demokratin.
På samma sätt som på Tahirtorget i Kairo möttes jag inte bara av entusiasm för reformer, utan även av stor värme gentemot de europeiska grannarna på andra sidan Medelhavet.
I Nationella övergångsrådets lokaler togs jag emot av Fatma i traditionella libyska kläder och med handsmidda silversmycken på vaderna, handlederna och fingrarna. Hon är lång för att vara sex år och ganska blyg när hon märker att hon står i centrum för uppmärksamheten. Hon hade kommit för att ge mig blommor. Hon berättade att hon tyckte om att måla och hade två yngre bröder, men att hennes pappa sorgligt nog hade dött så nu var det hennes farbror som tog hand om familjen.

Medan Fatma satt hos mig började jag tala med ledarna för det nationella rådet om deras förhoppningar för landets framtid. De sade: "Vi vill göra det här på egen hand. Vi behöver bara er hjälp med vissa saker". Säkerheten är ett av deras stora problem: gränser som är lätta att ta sig över och alltför många vapen i landet skapar verkliga problem. Bland prioriteringarna ingår strikta gränskontroller och ett effektivt system för vapenlicenser.
Säkerheten är viktigast för de äldre. Yngre libyer som jag mötte var mer inriktade på hur man deltar i en demokrati: "Det handlar inte bara om val", sade en av dem. Precis som i Egypten har revolutionen bred social förankring, där människor förenas kring de i huvudsak sekulära frågorna frihet, rättvisa och jämlikhet. Religionen är viktig men dominerar inte - åtminstone inte i dagsläget.
De kvinnor jag mötte vill spela en viktig roll i sitt lands framtid. Deras budskap till mig var: "Vi behöver få kvinnor att tro på sig själva och att förstå att de kan vara med när vi bygger upp vår demokrati. De har aldrig fått den möjligheten, så vi behöver hjälp".

Jag lämnade Benghazi fast besluten att Europeiska unionen skulle ge dem denna hjälp. I Libyen liksom i Egypten och Tunisien är EU:s uppdrag att till­handahålla praktiskt bistånd, inte bara nu utan även länge efter att vapnen tystnat och västvärldens medier rest hem. Vi kan hjälpa till med att få en djupgående demokrati att slå rot - yttrandefrihet, mänskliga rättigheter, en opartisk offentlig förvaltning, oberoende domstolar, garanterad äganderätt och en kultur av jämlikhet och värdighet.
Men en djupgående demokrati kan inte påtvingas utifrån. Den kommer att misslyckas om den uppfattas som 2000talets version av västerländsk imperialism. Mitt korta besök i Benghazi skingrade alla farhågor om att detta skulle hända EUbiståndet. Längtan efter demokrati är påtaglig i hela Libyen, inte bara i de städer i öster som Nationella övergångsrådet kontrollerar. Det var inte jag, utan de som tog upp mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen i våra diskussioner.
Ingen kan naturligtvis garantera att Libyen efter Khadaffi kommer att bli en ledstjärna för sann demokrati. Historien ger oss många exempel på revolutioner som slagit fel. Det är just med tanke på att det kan ske en återgång till tyranni, rädsla och korruption som Europeiska unionen kommer att arbeta hårt tillsammans med det nya Libyen för att se till att demokratin utvecklas och blir varaktig.


CATHERINE ASHTON
är Europeiska unionens höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik samt EU-kommissionens vice ordförande.