Det är allas ansvar att verka för en anständig och långsiktigt hållbar utveckling. Dessa tankar är själva grunden för mitt politiska engagemang.
Jag tror på människans skaparkraft, vilja och förmåga till ansvarstagande. Utifrån den hållningen har jag också försökt att verka som artist; jag har fokuserat på att låta viljan bestämma vad jag kan bli, vad jag kan prestera. Ibland har jag hamnat en smula snett i min iver att utvecklas, men oftare har jag varit tacksam för att jag har vågat ge mig in på det oprövade.

Men det handlar inte bara om individens kraft, det räcker inte. Vi är inget utan varandra; vi behöver andra människors omsorg och omtanke för att överleva, för att överhuvudtaget bli människor. Helheten är större än summan av delarna. Och i tider av klimathot och finanskris är detta något som vi måste ta fasta på, det kloka i att hjälpas åt, det vettiga i att samlas och agera tillsammans när situationen kräver det. Vi behöver gemensamma lösningar, och gemensamma lösningar är politik.
Ingen av oss kan på egen hand bygga järnvägar, vi kan inte själva se till att samhället kommer ur sitt oljeberoende. Det finns ingen tid att spilla, vi har ingen rätt att skjuta över konsumtionssamhällets livshotande konsekvenser på framtida generationer. Vi måste handla.

Det pratas om politikerförakt. Om en bristande tilltro till partipolitikens möjligheter, inte minst bland unga. Och ärligt talat, ingen kan väl på fullt allvar bli förvånad om unga människor är skeptiska till det partipolitiska etablissemanget, när detta gång på gång visar sin brist på ambition och engagemang i de verkliga ödesfrågorna? Den rika världens livsstil hotar hela vår existens, ändå verkar miljöfrågorna halka bort från det prioriterade så fort som tillfälle ges.
Minskat intresse för politik är ett stort problem. I bästa fall tänker de människor som har tappat tron att de kan kämpa i andra sammanhang, genom att engagera sig i förenings- och kulturliv, eller genom att dra igång namninsamlingar och bloggupprop.
Men tyvärr är det minst lika troligt att de flesta bara hamnar på sofflocket. Därför riskerar de att få en politik som inte kan formulera visioner för framtiden, vilket skapar ett delat samhälle där det stora flertalet tappar intresset och lämnar ifrån sig inflytandet till en minoritet av yrkespolitiker och proffstyckare. Vi får ett samhälle där medborgarrätt återigen heter pengar.

Tiden är nu. Vi behöver en politikens återkomst, där vi lär oss av historien, ser samtiden och välkomnar framtiden. För att möta klimatförändringar, finanskris och orättvisa på bästa sätt måste vi se till att göra flera kloka saker på samma gång. En människovänlig och ansvarsfull politik är inte att hetsa mot de svaga, det är att investera i infrastruktur och utbildning och satsa resurser på att energieffektivisera. Det är att föra en modern näringspolitik, positivt inställd till nya lösningar. Så rustar vi för framtiden.
Vårt politiska uppdrag är inte att lova allt till alla eller att lova ökad materiell välfärd i all evighet. Inget politiskt parti kan unna sig den sortens populism. Men det är vår skyldighet att söka samarbeten för lösningar som är långsiktigt hållbara och anständiga. Och i det tror jag att jag har något att bidra med. Därför kandiderar jag till riksdagen för Miljöpartiet de gröna i valet 2010.


CARL-MARTIN ”STURE” VIKINGSSON