Det behövs ett starkt internationellt legalt skydd för friheten på nätet - tyvärr är motståndet stort bland många länder, skriver Carl Bildt.
På Expressens debattsida understryker Måns Adler vikten av att slå vakt om nätfriheten. Att stödja nätaktivister som utvecklar mjukvara för att kringgå den censur som tillämpas i många länder är inte tillräckligt. Det måste finnas ett internationellt förbud mot påtryckningar mot operatörer och mot aktioner för att släcka ner internet, menar han.
Måns Adler har en viktig poäng. Det är friheten i sig att uttrycka sina tankar och åsikter och ta emot information som ska skyddas.
Stödet till dem som utvecklar metoder att kringgå censuren är att betrakta som nödfallsåtgärder för att råda bot på förtryckets symtom men tar inte itu - annat än indirekt - med förtrycket som sådant.
Just av detta skäl är Sverige en huvudsponsor av FN:s yttrandefrihetsrapportör Frank la Rue i hans arbete med en rapport till FN:s råd för mänskliga rättigheter om yttrandefriheten på Internet. Arbetet inleddes med ett möte i Stockholm i juni 2010 och efter fem regionala konferenser - nu senast i Kairo för en månad sedan med bland andra nätaktivister från Nordafrika - kommer ett konkluderande möte att hållas i Stockholm i slutet av mars.
Utgångspunkten för Sverige och för la Rues arbete är självfallet yttrandefriheten i artikel 19 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och samma artikel i FN:s konvention om de medborgerliga och politiska rättigheterna.
Min och svenska UD:s uppfattning är att de egyptiska myndigheterna bröt mot denna artikel när man omöjliggjorde kommunikation via internet.
Det är som vi ser det ett klart brott såväl mot rätten att fritt uttrycka sina åsikter som mot rätten att söka och ta del av information.
I nuläget vet vi att Frank la Rue i rapporten till MR-rådet kommer att behandla frågan om yttrandefriheten på internet och dess tilllåtna begränsningar. Sådana finns ju som bekant också i öppna samhällen och fullvärdiga demokratier. Han kommer också att ta upp integritetsfrågorna och rätten till privatliv samt frågan om tillgång till internet, fysiskt och vad gäller innehållet. Slutligen berörs även frågan om "mellanhändernas" roll och ansvar ur ett rättighetsperspektiv. Alla dessa fyra områden är centrala för att vi ska kunna föra arbetet med yttrandefrihet på internet vidare.
Vi hoppas att la Rues arbete kommer att vara ett steg på vägen mot det starkare internationella skydd för nätfriheten som Måns Adler efterlyser. Ett sådant skydd behövs helt klart. Tyvärr har alltför många länder en annan uppfattning och motverkar detta på alla sätt.
Kanske bidrar den senaste månadens händelser ändå till att de så småningom tänker om. En viktig lärdom också för alla auktoritära regimer är ju inte minst de katastrofala ekonomiska följderna av att stänga ner nätet.
Inget land, som inte väljer att isolera sig helt från omvärlden, klarar av att släcka ner nätet. Auktoritära och totalitära regimer försöker visserligen att kontrollera informationsflödena men dessa mer eller mindre slutna samhällen befinner sig i ett hopplöst underläge. Datorer och mobiltelefoner erbjuder så många skiftande möjligheter att ta del av konkurrerande information att dessa flöden i praktiken inte går att stoppa och blir allt svårare att kontrollera.
I avvaktan på ett starkt internationellt legalt skydd för friheten på nätet kan vi alla vara med och skapa det de facto skydd som ligger i att allt fler tjänster och allt mer av vår verksamhet förläggs till den gemensamma cyberrymden.
CARL BILDT