I år är det Strindberg­­år och kanske hade vi tänkt oss att mer hade hänt med Sverige på de hundra år som passerat sedan Strindbergsfejden. Men den senaste veckans debatt kring tidskriften Tidens publicering av Elisabeth Ohlson Wallins konstverk, fotomontaget "Kunga­middagen - Om detta må vi berätta!", visar med all önskvärd tydlighet att väldigt mycket av det ålderdomliga Sverige finns kvar under en fernissa av öppenhet, tolerans och värnande av yttrandefrihet.

Vi skriver som ansvarig konstnär och ansvarig utgivare. Två olika roller och ansvar men som de sista dagarnas debatt ställts på sin spets.

Montaget som vi valt att skapa respektive publicera är vass samhällssatir. I en bild fångas en ålderdomlig rest i vår parlamentariska demokrati och den kritik som de sista åren öppet riktats mot kungahuset.

Vi hade förväntat oss att människor skulle bli arga och glada. Så har de också blivit. Som med all god satir så trampar man samtidigt på ömma tår som man skapar befriande maktkritiska skratt hos andra. Bilden har spritts över världen.

Ett omdebatterat konstverk. Stor samhällsdebatt för och emot. En mycket lyckad publicering.

Av några som yttrat sig i debatten har framkommit att bilden aldrig borde tryckts eftersom någon kunnat bli ledsen. Men samhällskritikens och satirens uppgift är inte att alla ska vara glada hela tiden. Vi skall uppröras. Frågor, kanske särskilt de mest besvärande om grunden för vårt statsskick måste få ställas. ­Konstens och kulturtidskrifters uppdrag är just att ruska om makten. Vi upprörs själva varje dag över hur samhället ser ut eller saker som sägs i media, men skulle aldrig drömma om att hävda att den åsikt som stör oss inte ska få framföras.

Detta är grunden för yttrandefriheten i vårt land.

Även det obehagliga måste få sägas. Satir måste få visas. Konsten måste få vara fri. Vad som är viktigt nog att publicera skall bedömas av en ansvarig utgivare, inte av kungens fogdar och betjänter.

Annars är det inte särskilt mycket bevänt med yttrandefriheten.

Men samtidigt har också ett par andra mycket viktiga principdiskussioner öppnat sig och de rör människans likhet inför lagen och kungahusets roll i vår demokrati.

Den ena rör det debattinlägg som Camilla Henemark skrev i Expressen. Där lyfter Henemark, som finns med på bilden, frågan om konstens frihet. Om kungen och de andra männen på bilden hävdar att de känner sig kränkta och beslutar sig för att stämma Tidens ansvarige utgivare eller konstnären så kommer Henemark också att göra det. Detta har tolkats som att Camilla Henemark själv är kränkt av denna bild. Men när vi varit i kontakt med henne visar det sig att hon inte är ledsen eller kränkt, men däremot trött på att bli behandlad som en sämre sorts medborgare.

Då syftet med konstverkets publicering var att med feministisk kritik rikta sökarljuset uppåt mot makten och männen som utövar den i vårt samhälle är det viktigt att säga att om Camilla Henemark känner sig ledsen av denna publicering eller att ha återanvänts i detta bildmontage så vill vi säga det enkla och raka till henne: Förlåt.

Den andra principen handlar om det svenska kungahusets maktställning. Trots att inga av de påstående som somliga läser in i denna bild är nya har hovets vrede väckts till liv. Kungens betjänter: riksmarskalk Svante Lindqvists uttalar bilden som "kränkande, sårande och illvillig", följt av före detta riksmarskalk Elisabeth Tarras-Wahlbergs om att det skulle vara vinningslystnad som drivit oss att publicera bilden. När rättsprofessor Madeleine Leijon­hufvud menar att kungen är ett maktlöst offer för satiren tar vi oss för pannan.

Ja, satir ska vara vass men ändå vara tillåten och nej, det har inte gjorts av vinningslystnad. Uppsåtet var att starta just den debatt vi nu är inne i.

Lägger man där till hovauditören, konungens advokat på ren svenska, Axel Calissendorffs famösa uttalande om begränsningar av yttrandefriheten som publicerades på DN Debatt och att samme hovauditör nu på kungens uppdrag och skattebetalarnas bekostnad undersöker om hovet ska "vidta åtgärder" mot konstverket "Kungamiddagen", förstärks allvaret i frågan. Hovet stämplar mot yttrandefriheten.

Snart återupptas kanske kungahusets hundratrettioåriga tradition med stämningar av socialdemokratiska chefredaktörer för högmålsbrott?

Publiceringen av "Kungamiddagen" fick fram mycket mer om vårt samhälles öppenhet och vårt kungahus inställning till ­yttrandefrihet än vi kunnat drömma om. Kanske är detta starten på den debatt Strindberg började för hundra år sedan, bland annat i tidskriften Tiden. Kanske är det slutligen dags att göra Sverige till en verklig demokrati?

Elisabeth Ohlson Wallin

Elisabeth Ohlson Wallin är konstnär och fotograf

Daniel Suhonen

Daniel Suhonen är chefredaktör och ansvarig utgivare av Socialdemokratiska arbetarepartiets tidsskrift Tiden.