"Jag var alltför imponerad och upprörd och besvärad för att vara i stånd att klart iaktta någonting." Så beskriver författaren Siegfried Sassoon sitt första möte med den engelska rävjakten i romanen "När vi red efter räv" (1928). När jag förra våren var med om att rida efter räv, i skogarna nära den lilla byn Malmesbury i södra England, upplevde jag något liknande.
Vi var ute på vårsäsongens sista dag. På somrarna är det uppehåll. Bönderna måste sköta om sin mark utan att hundar och hästar flyger fram över jorden.
Vad jag minns är den elektriska stämningen, färgerna, dofterna och ljuden. Hundarnas skall. Jakthornets gälla signaler. Lukten av hästarnas vibrerande upphetsning. Ledarnas vita och röda uniformer, leran och den gröna omgivningen.
Det var som att befinna sig i en tavla, när tavlor ännu ville vara vackra.
Rävjakt har ibland, och då också här hemma, uppfattats som ett överklassnöje. Men det är en ensidig, för att inte säga helt felaktig, bild. Det är en bild som skymmer de alldeles vanliga människor som deltar på hästryggen, följer rävjakten i bilar eller till fots och förtjust hälsar när ryttarna rider förbi.
Som pionjären Hugo Meynell sa redan för över tvåhundra år sedan om rävjakt: "It links all classes together from the peer to the peasant". Jaktrörelsens språkrör i dag, filosofen Roger Scruton, han som var min guide i äventyret och generöst lånade mig hästen Sam, är uppvuxen i ett traditionellt arbetarhem. Nu lever han sedan länge på en blygsam bondgård i Wiltshire tillsammans med sin familj och några lustiga hönor.
Vår tids misstänksamhet mot rävjakt härstammar dock inte så mycket från en klasskonflikt som från ett tvivel på värdet av hävdvunna institutioner och nedärvda seder. Rävjakten är, med sina rötter från 1500-talet, en excentrisk rest av ett annat tillstånd än det moderna.
Dess utövare är dissidenter från samtiden. De vill påminna sig om något som övergivits: människans ursprungliga band till naturen. Hennes egen natur, såväl som skogen och marken.
Mot den bakgrunden är det inte underligt att rävjakten provocerar vissa nutida betraktare, som den gör. Men rävjakten tillfredsställer inte bara deltagarnas aptit på romantik; den har även en social betydelse. Den blåser liv i små samhällen där mycket annan aktivitet för länge sedan har upphört, och den stödjer gemenskapen på landsbygden. Ungefär som att man går i kyrkan och utövar religionen tycks man delta i rävjakten. Den blir till sist en lägereld att samlas kring.
Kanske var det inte heller förvånande att det moderiktiga New Labour införde ett nationellt förbud 2004. I de popstjärnekretsar som Tony Blairs socialdemokrater så hett längtade efter att tillhöra tolereras inte rävjakt.
Då spelade det mindre roll att verklighetens folk samlade sig till en av efterkrigstidens största demonstrationer på Parliament Square och marscherade för att rävjakten skulle förbli laglig och för att England ytterst skulle förbli England. (Den viktorianska författaren Anthony Trollope utnämnde ju en gång rävjakt till bland det mest engelska av allt.)
Förbudet efterlevs naturligtvis inte på landsbygden och rättsväsendet tycks inte heller springa benen av sig för att hitta någon att försöka åtala. Enbart några nyfikna engelska tanter, som oroligt tittar fram från sina spetsgardiner, verkar engagera sig i frågan. Ändå är förbudet provocerande, ett uttryck för kulturbefriad maktfullkomlighet.
Men om några månader kan den märkliga lagen vara borta. Mycket tyder på att det konservativa Torypartiets ledare, David Cameron, blir Storbritanniens nye premiärminister när landet går till val i vår. Han har lovat att riva upp förbudet.
Det skulle inte betyda något i praktiken. Men det skulle signalera att rävjakten och dess utövare har en given plats i samhället även nu, även i dag.
Det skulle ge uttryck för ett viktigt budskap: historien och nuet kan trivas tillsammans.
